Kolla på mig

  ”Kolla på mig, somna inte, vi kan gräva, pröva,” säger Alice. Jag börjar att gräva med mina händer men märker att det är metall som stoppar mig, så jag slutar, kollar runt och inser att jag inte ser så mycket framför mig eller bakom, det är mörkt och kallt. Jag ser inte var Alice har tagit vägen
  ”Var är du, kan inte se dig!” skriker jag av ren panik.
  ”Ta det lugnt…” hör jag hur hon säger. ”Jag är här, hur går det med grävandet?”
  ”Prova du, jag hittar bara metall i botten när jag gräver.”
  ”Du vet att jag inte kan,” svarar hon. Jag sitter på marken och undrar hur vi ska ta oss till och varför hon inte vill hjälpa till.
Mina ögon börjar bli trötta ännu en gång, vill sova, lägger mig ner och är på väg att somna.
”VAKNA!” jag hoppar högt av hennes skrik. ”Hjälp till att knuffa upp mig.” Jag försöker knuffa upp Alice av hjälp av metallvägen men klarar det inte så vi byter plats. Jag är på väg att klättra med hjälp av Alice men jag bara faller ner på marken, slutar med att jag faller och skadar knät så det börjar blöda. Jag sitter kvar på marken och håller om knät och känner hur det rinner blod ner för benet.
  ”Kolla vad du har gjort nu, vi kommer inte ut och ingen som hör oss, var du tvungen att springa din väg, bara för han inte gillade dig, hur bar du dig åt att fastna här i första taget!” skriker hon på mig, jag håller för öronen och blundar men kan fortfarande höra henne skrika på mig. Jag försöker hålla mig lugn så inte båda av oss blir galna, tillslut blir det för mycket så skriker jag tillbaka.
   ”Om du inte hade kysst honom hade allt vart bra.” Det ekar efter mitt skrik.
Tiden går och känner hur kylan drar in och att bara ha på sig shorts och linne är inte det varmaste på kvällarna. Jag kollar mot Alice och ser hur hon sitter där med massa filtar om sig, frågar om jag kunde få en och räcker fram handen.
  ”Det vet du att du inte kan.” Efter en stund börjar jag undra varför jag inte kunde få en men glömmer av det rätt så snabbt när jag börjar skaka av kylan och ögonen går i kors.
  ”Nej, somna inte, vi ska gräva eller du ska gräva,” säger Alice medan jag försöker resa på mig.
  ”Molly sätt dig upp, vakna, somna inte, gräv, det är ditt fel, lös det!” gapar hon på mig.
  ”LÅT MIG SOVA!” gapar jag tillbaka och hör hur det ekar ännu en gång efter mig.
Tiden går och jag ser hur solen går upp och när solen går ner. Varje dag hör jag Alice skrika på mig men hon gör inget själv. Varje kväll blir allt svårare att hålla sig vaken. Jag hör inte häller Alice lika mycket, hon tynar bort för varje dag och natt, jag börjar sakna hennes gapande och skrikande. Den här kvällen är kallaste av dem alla och jag somnar. 

Tre veckor senare.

Hundar som skäller och stannar utanför en övergiven fabrik. Två poliser kommer in och ser hur allt bara är förfallet.
  ”Här höll det på med kemikalier tills det gick i konkurs, det ligger en väldigt stor bit från staden.” Det kommer en tjej inspringande och frågar vad som händer eller om dem har hittat något. Båda skakar på huvudet. Hundarna stannar och skäller vid en kemikalier tank.
  ”Det har ståt här över 70 år så var försiktig, vet inte vad som kan hända, den ser rätt så hyfsad ut för att stått så länge.” En av dem klättrar försiktigt upp för att kolla. Han kollar ner i tanken, ser en trasig, sönder rostad stege som en gång var hel. Han tar en närmare titt och det får han att dra efter andan. Han känner hur någon står bredvid honom.
  ”Nej Alice, kolla inte,” säger han och tar tag i henne och ska ta ner henne så försiktigt han kan från den höga tanken medan hon skriker och slås av sorg.