Emma och Adam

Kapitel 22

~Hampus~         

Jag gick in i Emmas rum och såg att hon satt och grät på sängen. Det gjorde ont i hjärtat på mig, lillasyster var ledsen. Om det var Adam skulle helvetet bryta ut. Ingen skulle få såra Emma. Ingen. Och nog hjälpte det inte med att mamma och pappa bråkade om kvällarna. De hela började förra veckan när dom gjorde pappersarbete sent på kvällen. Jag ahde stannat uppe men Emma hade gått och lagt sig. Rätt var det var skrek dom på varandra och pappa hade krossat ett glas. Om Emma fick reda på det hade hon blivit förstörd. Hon var känslig. Hon hade ett hårt skal men på insidan vad hon känslig. Man kunde retas med henne och så men visst fanns det ömma punkter man inte skulle ta upp. Ända sen gamla dar hade jag tagit hand om henne. Som om hon var fem år yngre än mig även om hon bara var tio minuter yngre. Hon kommer förevigt vara min lillasyster. Vi hade inga fler syskon på grund av att mamma hr en njursjukdom. Läkarna hade sagt att mamma inte kunde få barn och om hon fick det kunde hon bara få ett. Som tur var blev vi tvillingar. 

Emma grät mot min axel och jag kramade om henne hårt. Hon hade ett löst grepp om mobilen och jag misstänkt att det var Adam. Hon ville inte prata om det alls så vi satt bara där. I tystnad. Och kramade om varandra. 

Det var kväll och Emma sov uppe på sitt rum. Jag hade tvinagt henne berätta vad som hade hänt men jag var tvungen att lova henne att jag inte skulle säga något till Adam. Dom hade till slut pratat ut och jag tror att dom löst det. 

Jag satt och spelade fifa framför TV:n när jag plötsligt hörde ett glas gå sönder. Jag pausade snabbt spelet och sprang ut i köket där mamma och pappa var. 

- VAD GÖR DU?! DET ÄR MINA DYRA VINGLAS! ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK. HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM OCH GIFTA MIG MED DIG!?!!? Skrek mamma och gestikulerade med armarna.

- HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM OCH FALLA FÖR DIG ÄNS? JAG VILL HA EN SKILSMÄSSA! NU! Skrek pappa tillbaka och kastade ett glas i väggen.

- KÄFT! BÅDA TVÅ! EMMA LIGGER DÄR UPPE OCH SOVER! Inte ett jävla ord till för då åker ni båda ut. Och slutar ni inte nu så drar jag med Emma. Jag är allvarlig. Emma kan inte få reda på...

-  Vad kan jag inte få reda på? Hörde jag Emma säga. 

Jag vände mig snabbt om och där stod Emma och kliade sig i ögonen. Jag gick fram och lyfte upp henne som om hon vore en bebis. 

- Inget. Lovar. Sa jag med en lugn röst och bar upp henne till hennes rum igen.

- Lovar? Hederord? Svär på syskonkoden... Sa Emma tyst.

- Jag svär på syskonkoden lillsyrran. Det var inget. Allt kommer lösa sig. 

Jag la ner henne i sängen och bäddade om henne. Jag smög ut och gick ner igen. Mamma och pappa tjafsade fortfarande och jag blev så arg.

- Ni två lägger av. Nu. Vad som än är problemet så löser ni det nu. Gå på nån jävla parterapi och fixa skiten. 

~Adam~   

Jag vaknade av att Keyla hade hoppat i min säng. Jag satt upp och hon hoppade glatt runt. Jag sträckte ut min arm mot Keyla. Hon tog tag i min hand och hoppade på. Jag stoppade henne och drog ner henne i min famn. Jag kittlade henne och hon tjöt av glädje. Pappa kom in och kollade på oss. 

- Hahaha, skynda er nu, frukost ju! Sa han och log stort. 

Keyla gick bort till sängkanten där pappa stod.

- Fuhost! Fuhoooossstttt! Sa hon glatt med ett stort leende.

- Hoppa! Log pappa och sträckte ut sina armar mot henne.

Keyla hoppade och pappa tog emot henne. Hon blev uppspelt och ville göra det igen. Dom gjorde om det och jag gick upp. 

- Nej nu räcker det! Vi måste ut och äta! Sa pappa. 

Jag tvättade ansiktet och vi gick ut i köket. Keyla var stissig och uppspelt och ville bara leka. Pappa satte ner henne i barnstolen och sen började vi äta. Mamma hade kokt ägg. Det fanns toast, youghurt, flingor och frukt. Jag hällde upp youhurt och la ner bananbitar. Jag snodde några av Ally's äppelbitar med. Det blev tre ägg och två toasts. Mamma hade delat en toast åt Evelyn. Hon åt men det mesta hamnade ändå på golvet. 

Keyla hade hamnat i pappas knä och vi satt och bara pratade. Inte om tråkigheter förstårs, bara roliga saker. Mamma hade lärt oss att vid matbordet var det bara roliga saker som skulle sägas. Skulle man bråka fick man gå iväg. Många gånger har vi ändå pratat om tråkigheter vid matbordet. Mamma har berättat att när hon växte upp var det ofta skrikigt runt middagstid. Ofta blev hon slagen av mormor med ätpinnar. I de flesta fallen hade de brytits för mormor hade slått henne så hårt. På mammas tid kunde man få en örfil eller två vid matbordet även om man inte gjort något.

''Hon brukade ofta skälla på mig och din äldsta moster vid matbordet. Alltid samma gamla visa. Först fick man skäll, sen blev det en örfil eller två och sen ätpinnarna. Dom bröts alltid.'' Har mamma sagt. 

När vi var mindre och bråkade vid matbordet blev mamma alltid arg. Så fort vi ska äta och någon säger något elakt blir det kaos. Mamma har aldrig lyft ett finger mot oss. Men pappa har. Mot mig, mamma och Mattias.

''Vi skulle aldrig göra det. Skälla på er om ni gjort något vädligt fel ja men aldrig skulle vi lyfta en hand mot er''. 

Mormor var så himla omtänksam så att se henne slå någon kan jag inte föreställa mig. Men sen var detta för flera år sen. 

Det var eftermiddag och Mattias, Johanna och Edvin var här. Idag skulle vi ha familjekväll och sen skulle de sova över. 

——————————————————————————

Yaasssss. Skrev klart det på svenska lektionen... Hehe. Hoppas ni gillar det!! Tack för att ni läser/kommenterar! Kramar!<3

XOXO Kellyyyyy! :)<3