Felicia satte fötterna i morfars gamla träskor och klev ut genom dörren med en hink i handen. Pastan från igår låg i botten sen låg det ett bananskal, två halvätna morötter och en halv köttbulle . Det regnande, precis som igår och i förrgår.
Felicia klev med stoora steg runt hörnet och bort till komposten. Maskarna skulle bli glada nu, tänkte jag. det skulle tugga i sig pastan och bajsa ut jord i andra änden. Det var sista veckan på höstlovet, fast man inte kunde tro det. Ett plötsligt ljud fick henne att stanna till.
~schwosh, ssschwosh, ssssschwosssh! Hon vände sig om precis lagom för att se en stor fågel landa på tomten, i en löv hög. De breda fötterna flapp-flappade några steg och tvärstanade så att löven stänkte. Fågeln sjönk tungt ner som ett överlastat flygplan. Felicia stirrade. Det hela var så oväntat och fågeln var så stor. Inte förrän den sträckte på halsen såg hon att det var en svan. Och inte ens då förstod hon vem det var. Svanen ruskade regnet av sig och fnös, sen tittade det på Felicia och sa:
- Usch, vad långt det var till ditt hus. Har du en bit bröd? Felicia ryckte till. Hon kunde visst aldrig vänja sig vid att fåglar kan prata. Men nu kände hon igen den gamla svanen. Det var ju kapten ~ swanson~ som hon hade träffat hemma i stan i höstas. Hon skyndade sig att säga välkommen. Man måste vara artig mot kapten swanson, annars kunde han bli arg.
- men, vad gör du här ute på landet... Vid morfars sommarstuga? Frågade Felicia orolig. Det har väl inte hänt nåt med Bosse Kråka? Istället för att svara böjde Swanson sin långa hals bakåt över ryggen och buffade på något.
- Upp. Vi är framme nu!
Ett randigt ben med en svart känga stack upp ur dunet. Där efter en hand och ett huvud.
Det var Aspa! Felicia blev glad. Hon tog ett kliv frammåt och var nära arr ramla i det stora träskorna.
- Aspa! Hej!
