kroppar utan ansikten

1

" Kroppar. Kroppar utan ansikten. Utan det som brukar visa hur en människa känner. Det är som vanligt, det finns inget liv i de. De existerar bara och är egentligen överflödiga. En del hade visserligen blivit skrämda av en sådan syn. Men nej, jag hade blivit skrämd om kropparna hade haft ansikten.

Men ändå så ska jag inte klaga, i dessa situationer då jag tvivlar på om jag gör det rätta så tänker jag bara att jag förmodligen inte hade velat veta vad omvärlden tycker om mig. Att jag kanske är lyckligt lottad som inte behöver se olika ansikten med olika intryck varje dag. 

Tja, det lär väl fortsätta. Man bör nog vara nöjd med det man får. Och jag kommer att bli nöjd, förhoppningsvist. "

   Försiktigt duttar jag med ögonbrynsborsten i den lilla burken. När jag med lätta rörelser fäst färgen på ögonbrynen suckar jag.

   " Jovisst, lika fult som vanligt. Så fult att man nästan kräks. " Men egentligen finns det inte direkt någonting som borde irritera mig, jag har ju gjort samma sak i flera år nu. Samma sminkrutin och samma hår dag in och dag ut. Ingen nyhet helt enkelt. Och ändå så är det ett plågsamt event att varje dag behöva gå upp på morgonen och göra samma sak även fast man själv inte har någon större nytta av allt smink och allt annat störande. Och medans jag skruvar upp det rosa läppstiftet så inser jag att detta bara är ännu en dag då jag inte kommer våga att simma mot strömmen och gå en annan väg. Ironiskt är det, det måste jag erkänna. Att göra något som inte intresserar än överhuvudtaget men som kommer att nöja alla andra i min sorgliga omgivning.

   Med stolta steg går jag emot busstationen och som förväntat så hör jag plötsligt mitt namn. Det är en gäll röst som man känner igen på direkten.

    "Melissa! Den åker om en minut, ska du med eller?" Uttråkad vinkar jag med handen. Ett tecken som visar att jag förstått.     

   Samtidigt som bussen börjar åka så har Hailey redan lirkat upp en energidricka ur hennes fake gucci väska, hon öppnar den galant och tar en stor klunk.

   "Ska du smaka?" Frågar hon och hennes ögonbryn höjs upp en aning. Men bara en aning, för det ska väl inte se ut som att hon bryr sig eller?

   Jag besvarar hennes fråga med ett  "Nej, det är bra tack." Som om hon inte ens blir förvånad himlar hon trött med ögonen. Bussen åker och muttrar framåt medans solens strålar träffar mig rakt i ögonen och får mig att bli ännu mer irriterad över denna dagen som inte ens har börjat. Om bara någonting roligt skulle kunna hända för en gångs skull. Något som åtminstone är roligare än mattelärarens pinsamma skämt som får än att vilja sjunka genom jorden när man hör dem.

När de slutligen kommit fram till skolan så finns ingen man känner igen inom synhåll. Tack och lov, det sista jag ville var att behöva se alla klasskamrater på en morgon som denna. Eller okej, en morgon som varje morgon. Hailey har sin arm runt min nacke och går med raska steg framåt. Här och var flinar hon emot lärare i förhopp om att de ska ge henne bättre betyg. Av en konstig anledning så har det fungerat ibland. Själv har jag inte provat på taktiken, även fast den antagligen verkar vara rätt effektiv.

   För det första så är jag ingen som tigger om bra betyg, och för det andra skulle jag känna mig väldigt löjlig och patetisk. Även fast det inte liknar sanningen så känns det som att Hailey's arm blir tyngre för varje steg de tar. En obehaglig känsla som på något sätt får än att känna sig fångad och obehaglig. Men det är inget som man visar i sådana situationer. När huvudena är långt intryckta i skåpen och letar efter rätt mapp så är Manuel den första som får tag i schemat.

    "Näää, vi har matte som första lektion. Vill de på riktigt att all min positiva energi ska utrotas?" Men ingen orkar bry sig om hans klagomål som ändå inte kommer att hjälpa något. Man har väl inget annat val än att ta det med en nypa salt.

Men när matteböckerna ligger på borden så säger ingen vilken sida som ska slås upp. Ingen säger vad vi ska jobba med eller när vi har det nästa matteprovet. Ms Clifford ser inte heller ut att vara på skämthumör utan verkar för en gång skull vara lite mer normal och lugn. Ett mjukt leende har spridit sig över hennes ansikte och man kan se att hon har något att berätta. Till hennes stora förvånad så blir hela klassen knäpptyst när de får syn på Ms Clifford och den ovanligt lugna stämningen som kretsar kring henne. Efter en stund vandlas glädjen om till en stel och skum känsla istället.

Och alla är tacksamma när den märkvärdiga tystnaden bryts.

   "Jag har väldigt intressanta nyheter! Idag är minsann ingen vanlig dag, utan idag kommer ni att få en ny klasskamrat! Och innan jag berättar mer så ber jag hemskt mycket om ursäkt för att ni behöver få reda på det under min tråkiga mattelektion." Säger hon och fnittrar hysteriskt. I just denna sekund öppnas dörren försiktigt och ett ansikte träder fram mellan spalten som just skapats. Det är avlångt och tillhör en lång man med skjorta och jaquette.

    "Hallå, har vi 9b här?" Han höjer försiktigt ett av sina buskiga ögonbryn.

    "Korrekt!" Tjuter Ms Clifford. Och mannen stoltserar nu in i klassrummet med en lång pojke bakom sig. Han har illröda kinder och ruskigt långt brunt hår som får honom att se ut som om han precis sprungit ett marathon lopp. Men det som man definitivt inte kan ignorera är att han har en ögonbindel på sig. De andra i klassrummet har också lagt märke till den ovanliga detaljen och viskningar sprids genom hela rummet. Ms Clifford höjer rösten. "Nu tycker jag att alla kan visa lite respekt och lyssna på vad dessa två herrar har att säga!" Mannen och pojken står framför klassen och eftersom att båda knådar sina händer kan man tyda att de båda är lika nervösa.