Du lovade ju...|| Cameron Dallas

Min soldat..

(Detta har INTE hänt i verkligheten)

Jag vaknar upp av att min hemskt jobbiga väckarklocka ringer. Klockan är halvsju och det är en vanlig, jobbig och hemsk skol morgon.. Jag har ungefär 1 timma på mig innan jag ska möta upp Cam. Jag går ner för trappen och ser min trötta familj sitta och äta frukost. Jag tar mig en tallrik och en sked och häller upp yoghurt med flingor. Jag är Nästan aldrig hungrig på morgonen.. ''Behöver du skjuts till skolan idag eller åker du bussen med dina vänner'' frågar Pappa snällt. '' Jag tror jag tar bussen idag '' svarar jag med en tyst röst.. Jag äter upp min frukost och går upp och gör mig i ordning. Jag brukar inte ha mycket smink alls lite concealer lite puder och mascara. Not more. Jag går till min garderob och väljer en outfit. Jag tar en vit kabel stickad tröja från gant och ett par svarta jeans och ett par marin blåa Vans. Jag ser att Cam kommer och går upp för trottoaren, han ser väldigt trött ut. Jag skyndar mig ner och sätter på mig jackan. '' Jag går nu'' ropar jag och springer ut genom dörren. Jag går emot Cameron och ger honom en kram. '' Hej! Hur mår du idag? '' frågar jag honom '' jo bra, lite ont i halsen bara'' svarar han snällt. Cameron är min Bästa vän min soldat han skyddar mig i alla lägen. '' Så ska vi gå mot bussen'' frågar Cameron ''ja vi är lite sena, så vi måste skynda oss'' vi går mot busshållplatsen och jag tycker att Cameron värkar vara fundersam. Men jag vet inte om jag ska fråga honom hur han mår igen.

Cameron's perspektiv

Jag och Madison går tysta till busshållplatsen, och hon frågade hur jag mådde förut, jag sa att jag mådde bra men det gör jag inte egentligen. Det är en tjej som går i min klass. Och jag och hon är nästan på G. Men jag tycker att hon är snygg och hon ser bra ut. Men jag tycker att det är insidan som räknas, och hon har inte många vänner pågrund av hennes insida. För hon är falsk och ljuger ganska ofta för sina vänner. Men inte mot mig så jag vet inte. jag har så ljupa tankar. Jag tappar allt av ett skrik, Madison skrek till mig för jag höll på att gå ut i vägen utan att jag tänkte på det. Vi var nära busshållplatsen nu och jag frågade Madison '' hur mår du då?'' Hon svarade inte först men sen svarade hon '' jag mår bra'' Jag tyckte det lät skumt för jag känner på mig när Maddie ( smeknamn för Madison) mår dåligt... Jag tar fram busskortet för jag ser bussen komma mot busshållplatsen, vi måste små springa lite så buss chauffören ser att vi ska med bussen även fast vi inte var vid busshållplatsen.. Vi kliver in i bussen och jag ser att Jonte sitter i bussen. Han brukar reta skolan tjejer ganska ofta.. Och den enda platsen som fanns där vi kunde sitta bredvid varandra var framför honom...