Tillfångatagen

Hon skriker tills hon känner det hårda slaget i ryggen. Det får henne att hålla tyst. Han går mumlande iväg. Svetten rinner ner för hennes taniga rygg som ett vattenfall. Trevande känner hon efter hur hårt knutarna sitter. Kan hon få upp dem? Hon känner efter igen. Snabbt rycker hon åt sig händerna. Hon vänder sitt huvud så mycket hon kan och kollar på händerna. Den ena handen har ett sår över tummen, där det mörka blodet långsamt sipprar ner. Sakta för hon tillbaka sina skakiga händer bort mot väggen och hon letar efter det vassa igen. Där var det! Försiktigt börjar hon skära av repet som binder hennes tunna handleder. Hon känner paniken komma igen och hon börjar skära ännu snabbare. Plötsligt ser hon något lite längre bort. Det är en flicka som sitter på ett smutsigt golv med det rufsiga håret fast-klistrat mot pannan av svett och med leriga armar och ben. Nyfiket men samtidigt skräckslagen följer hon flickan med blicken tills hon ser att flickan stirrar tillbaka på henne. Hon ser tårar i det skrämda mörka ansiktet och röda ärr på huden vid axlarna. Flickan har på sig en smutsig klänning som en gång kan ha varit vit med spets i kanten. Hon fortsätter att stirra på flickan och flickan fortsätter att stirra tillbaka.

Hon måste ha tappat tidsuppfattningen för plötsligt vaknar hon upp upp ur den lilla koma hon suttit i. Hon rör på händerna och ser att flickan lite längre bort också gör det. Då förstår hon att det är en spegel hon har tittat i. Hon blir för rädd för att fortsätta kolla i den. Är det verkligen så hon ser ut? Hon känner tårarna långsamt rinna ner för de smutsiga mörka kinderna. Hon slår ner blicken och forsätter att skära av repet runt handlederna. Så fort hon fått bort det knyter hon upp repet rund fotlederna. Hon sitter kvar och lyssnar. Är han inom synhåll? Hon ställer sig upp och kilar bort mot den öppna dörren till hallen. Hon lyssnar igen. Hon sticker ut huvudet och ser honom och en annan man sitta i det slitna köket och diskutera något. Hon smyger så tyst och försiktigt hon kan ut i hallen och rycker snabbt åt sig sin väska och jacka. Hon öppnar sedan dörren så tyst det bara går och när hon kommer ut börjar hon springa. Tankarna vandrar iväg. Kommer han efter henne? Kommer han att få tag i henne och sälja henne som slav? Eller ännu värre, som en barn-prostituerad? Skräcken som kommer med tankarna får henne att springa ännu snabbare.

Hon fortsätter springa och springa. Hon stannar efter några kilometer, drar upp sina skor ur väskan och sätter på sig dem. Så fort hon fått på sig dem börjar hon att springa igen. Nu vet hon vart hon är på väg. Hennes moster bor inte så långt här ifrån. Hon springer några kilometer till och efter tjugo minuter kommer hon fram till den lilla staden. Hon springer bort mot hyreshuset där mostern bor. När hon kommer dit ringer hon på porttelefonen. När hon hör sin mosters röst svara "hallå?" börjar hon gråta. Är det du Emilia? undrar mostern. Hon hulkar att det är det och då släpps hon in.

Hon springer gråtandes uppför trapporna och när hon kommer till tredje våningen står hennes moster och väntar på henne. Hon slänger sig i mosterns famn och gråter ännu mer. Mostern omfamnar henne och tar med henne in i lägenheten. De går in i köket - som är så litet att knappt två personer får plats - och mostern placerar henne på en av de två stolarna, sätter sig på huk, tar henne i händerna och frågar vad som hänt.

Då berättar hon allt. Hon berättar om den nya fina vita klänningen med spets i kanten. Hon berättar om hur hon gick hem från skolan och om hur mannen med den smutsiga läderjackan och de slitna svarta jeansen hoppade ut ur en gammal bil och tog tag i hennes tunna arm och sa: följ med här och om du försöker att streta i mot så slår jag dig. Hon berättar om hur han drog med sig henne bort mot bilen och hur hon snubblade och föll i den där extra stora lerpölen. Hon berättar hur han svor och örfilade henne när hon kom in i bilen alldeles blöt och lerig. Hon berättar om hur de efter en timme svänger in vid ett gammalt ruckel och hur han drar med henne in, binder fast hennes handleder vid ett långt rör och binder sedan också ihop benen. Hon berättar om hur hon sitter där och fryser när hon hittar det vassa på väggen. Hur hon skär av repen och hon berättar om när hon smyger ut i hallen, tar sina saker och sedan springer, springer, springer och springer tills hon kom hit.

Flickan bryter ut i gråt igen och hon säger att hon bara vill hem till sina föräldrar igen.

Mostern ser skakat på den lilla 11 åriga flickan med det svarta långa håret, den en gång strålande mörka hyn, små tunna armar och ben. Hur kan hon vid denna unga ålder uppleva något så förfärligt?