Nyckelns hemlighet

Snälla

-Aj det svider, skriker han till.

-Det svider mindre om du sitter still, Säger jag tröttsamt och försöker pricka såret i hans panna när han rör sig vilt i den gamla gråa fotöljen.

-Vänta här så ska jag hämta plåster. Jag går in i köket och drar en stol till ett skåp, med ett stort kliv går jag upp på stolen och får ut en gammal metal burk ur skåpet som ska innehålla plåster och förband. När jag väl har hittat det så går jag tillbaka till vardagsrummet. Nu har han lugnat ner sig och sitter iallafall still i fotöljen. Jag tar bort de två vita pappersbitarna som sitter på baksidan av plåstret och gör det till en liten boll i min enna hand. Samtidigt som jag sätter plåstret på hans sår frågar jag vad han heter, det blir tyst en stund och jag tittar på honom med en väntansfull blick.

-Hallå försöker jag igen, jaha okej jag heter Sarah iallafall.

-Ähh jag heter Hugo sa han tyst och tittade ner på mina barfota fötter.

-Okej det var väl inte så svårt? Eller? Svarade jag samtidigt som jag små skrattade.

-Så nu är du som gott som ny. Mitt pekfinger drogs snabbt över påstret så att det skulle sitta ordängkligt.

-Så Hugo var du här igår? Frågade jag samtidigt som jag gick tillbaka med burken in i köket.

-Ähh kanske, sa han med en lite rädd ton på rösten.

-Jag bara undrar för att det var någon här som tog något väldigt betydelse fullt för mig, vet du vem det kan ha varit?

-Förlåt, sa han tyst och började gå mot dörren.

-Nej vänta gå inte jag undrar bara men isåfall så skulle jag mer en gärna vilja ha tillbaka den. sa jag samtidigt som jag la min hand på hans axel. Långsamt vred han på sig och sa att han var tvungen att gå men jag trodde inte på honom.

-Hugo jag vill bara ha tillbaka min nyckel, jag fick den av mina föräldrar innan de dog. Den betyder väldigt mycket för mig sa jag och jag kände att jag hade fått en gråtklump i halsen av den stora kombinationen av känslor. Snälla sa jag. Han la sin hand mot min kalla kind och sa Förlåt men kom jag har något åt dig.