Huset som stod tomt

De var fyra stycken. Jonna Maya Kalle och Jonte. De gick på den gamla grus vägen i skogen som ledde till öde -torpet.

De hade hört talas om att ingen hade vågat övernatta en natt utan att springa skrikandes där ifrån. Nu var det mörkt och Jonna började redan bli rädd.

-Men när är vi där Kalle?! vräkte hon ur sig.

-Det ligger bakom träden här, svarade han.

När de hade gått några steg till, såg de torpet.

Det låg där, helt öde...

Dem svarta träden sträckte sig högt bakom torpet, och taggbuskar slingrade sig upp på torpets väggar. Tre fönster var igen-spikade med en planka eller två. Skorstenen var ganska förstörd, och det låg delar av den på det torra gräset.

-Hur kommer man in på sånna här ställen? frågade Maya.

-Man går in genom dörren, svarade Jonte, och klev in med små steg.

Kalle kom efter, med förväntansfull blick.

Jonna och Maya, ville inte gå in.

-Ni kan ju hällre sova ute, där vargarna kommer och tar er! ropade Jonte irriterat inefrån.

Då rusade tjejerna in livrädda.

Killarna stod och väntade på dem i vardags rummet. Där fanns en soffa ett soffbord, en byrå, en bokhylla och lite döda blommor i en vas.

Det var is kallt inne i torpet och ett fönster stod vid öppet.

Maya stängde hastigt fönstret, och tog på sig en varmare tröja.

Alla packade upp sina sovsäckar och la dem på golvet. Kalle sprang upp en våning, och det knarrade i trappan varje steg han tog. Jonna rös till, doften i huset var unken. Hon försökte tänka på något annat, så hon tog en rundtur i huset. Ett rum var blått och där hängde en kristallkrona.

Den gungade lite grann och kristallerna klingade i takt. Hon gick till ett annat rum. Det rummet var rosa och det hängde bara delar av en kristallkrona kvar. På golvet låg det en gammal porslins docka med gul klänning. Dockan hade bara ett öga kvar...

Det såg så skrämmande ut så hon gick till vardags rummet igen.

Där låg Kalle, Jonte och Maya och läste en gammal dammig bok, som Kalle hade hittat på övervingen. Det var en massa bilder på familjen som hade bott här. På ett kort stod hela familjen sammlad. En mamma en pappa en pojke och en liten flicka. Men! Flickan hade en docka i fammnen, den som låg i det rosa rummet!! Men Jonna berättade inget om dockan hon sett. Plöttsligt lade Kalle ifrån sig boken och sa:

-Nu måste vi sova, det är sent.

MItt i natten vaknade Jonna av en liten viskning. Den var otydlig, men hon hörde iallafall.

-Vart är mitt öga?... Jag vill ha mitt öga tillbaka....

Jonna blev rädd, och hon ryste till.

Hon höll kudden över huvudet, och försökte att inte lyssna. Men hon hörde fortfarande...

-vart är mitt öga?

Det knarrade i golvet som om någon gick på golvet. Närmare... Närmare... Tillslut var det så nära att hon skrek,

-Jag vet inte vart ditt öga är!!

Då slutade viskningarna och knarrandet. Jonna försökte somna igen, men det gjorde hon inte. Istället gick hontyst till det rosa rummet igen.. När hon kom till rummet låg inte dockan där, den var borta! Hon kunde se små fotsteg som lädde upp till över våningen. Hon följde tveksamt efter dem. Det var kol svart på över våningen. Bara lite morgon sol sipprade in genom de tunna springorna. Men det räckte för att se dockan som låg på det dammiga golvet! Jonna skrek till, och hon rusade ner till de andra. Men hejdade sig när hon såg något i golv springorna. Ett dock öga?! Hon vickade ut ögat och tittade noggrant på det.

-Jag måste sätta det på dockan ,tänkte hon.

Hon smög tyst upp igen. Dockan låg där som förut. Plötsligt sträckte dockan upp sin ena arm. Hon la ögat i dockans hand. Dockan stoppade i ögat i det tomma hålet där ögat suttit förut, och hoppade ut genom fönstret. Jonna fattade ingenting. När hon gick ner till de andra låg de och kollade i boken igen. Hon kollade på fotot med familjen igen. Men!? Dockan var inte med på bilden längre?!?!

Hon fattade ingenting.

-Natten var inte alls läskig eller hur, sa Jonte.

-Nej...i Svarade Jonna.