Back for you [foscar]

Kapitel 1 - Survivors

-Oscar- 

En jävla massa pipande, ett rött sken och en massa förtvivlade röster hörs runt mig och jag slår snabbt upp ögonen för att möta omvärlden på nytt. Mamma faller ner framför mig och hennes tårar gör min vita sjukhusrock alldeles blöt och jag ser skräckslaget på omgivningen. 

"Du lever" att se sin mamma gråta är ingenting man tycker om och jag känner hur paniken bubblar inom mig. Vad händer ens. 

"Ja, eller va?" Jag ser förvirrat på henne samtidigt som jag slår armarna om henne eftersom att hon gråter så häftigt. 

"Du dog, eller ditt hjärta stannade, de väckte dig med elchockar" mammas röst skär sig och hon slår bara händerna om min hals och håller mig riktigt nära, liksom som arr försäkra sig om att jag inte skulle någonstans. 

"Jag är här nu" viskar jag i hennes öra och hon ler trots att det förfärade uttrycket fortfarande ligger lite lätt över hennes anikte. 

"Ja, du är här nu" säger hon och pussar min panna lätt. 

-Felix-

Det gnisslar i rälsen och tågets strålkastare framtill lyser mig i ansiktet. Hela marken vibbrerar och det skjuter gnistor efter tågets hastiga nödbromsning. Tåget snuddar vid mitt ben men sedan stannar det. Vad fan är ens oddsen. Vad fan är oddsen att jag ska överleva att kasta mig framför ett tåg, för andra gången!??!?!? Mina tankar är kaos och med ens märker jag hur jag hyperventilerar. 

Jag hör hur en utav tågets dörrar öppnas och jag grips av panik. Människor. Männsikor är inte bra, inte för mig, trots att man kanske tror det, men jag lovar, människor är inte bra någonstans. 

Trots att mina ben är som överkokt spagetti så springer jag, jag hör fartvinden i öronen medan jag steg efter steg närmar mig min lägenhet. Den är nästintill alltid olåst, grannarna (som är pensionärer och alltid är hemma) brukar se till så att ingen är där inne förutom jag och dessutom så har jag inte värst mycket värdesaker, så när jag äntligen sprungit upp för alla trapporna vräker jag mig in i min tysta lägenhet.

Svetten rinner om mig och jag försöker snabbt hämta andan efter min språngmarch. Snabbt styr jag mina steg mot duschen, jag vet att min burk med rakblad står där och jag drar sakta ett över huden på underarmen. Den där behagliga känslan utav smärta fyller min lilla kropp och det känns som att komma med huvudet över vattenytan efter ett djupt dyk. 

Jag startar duschen och hoppar in, det svider obehagligt mycket när det varma vattnet river i såren men enbist står jag kvar. Envist står jag bara där i duschen i väntan på att förblöda. 

- Mitt perspektiv - 

Jag ligger i min säng, ögonen är vidöppna, jag kan inte sova. Det är redan alldeles för sent och jag förstår inte varför sömnen inte kommer inrullandes som den brukar. Om det är för att jag sover i en stenhård säng hos farmor eller för att personen ovanför har duschat i två timmar så att vattnet hörs vet jag inte. 

Att duscha i två timmar är inte normalt. Med ens är jag jättepigg. Om jag inte var jättepigg förut så är jag i alla fall jättepigg nu. Alltså jätte, jätte, jättepigg. Jag går upp och drar på mig ett par mjukisbyxor, i hallen står mina foppatofflor jag alltid brukar ha när jag tömmer soporna men som är så fula att jag egentligen inte vill vistas i dem. Jag drar på mig dem och går upp en våning, trapporna är långa och ringlar sig i spiraler upp i byggnaden och jag stannar utanför lägenheten där vattnet spolat konstant i två timmar. 

Försynt knackar jag på dörren. Ingen respons. Jag knackar igen. Ingen respons. Inte ens ett tecken på att personen har hört mig. Jag vet inte ens vem som bor i lägenheten, det kan likagärna vara en gammal dam som ramlat i duchen som en gammal sur gubbe som kommer jaga mig med en käpp om jag kliver in. Men ändå tar jag risken. 

Jag trycker ner handtaget igen, trots det slutar inte vattnet spola. Jag går mot badrummet och slår dörren på glänt. Det ligger en kille i duschen. Han är smal och ranglig, jämnålders med mig, jag går fram och lägger en hand på hans axel. Han kanske har somnat?

Han är iskall. 

"hallå????" Jag ruskar häftigt på honom, men ingen respons alls får jag. 

Trots att han är helt naken så lyfter jag upp honom, stänger kranen med vattnet som nu mera spolar iskallt över honom. Jag lindar in honom i en handduk och torkar honom långsamt. Han andas, han lever, han måste bara bli lite varm först.