•Rebecca•
Jag smällde till ytterdörren och gick ut. Jag hade haft ännu ett nytt bråk med mamma. Jag hörde hur dörren öppnades igen och mamma skrek efter mig men jag ignorerade bara och skyndade mig mot tunnelbanan och hoppade på första bästa tåg, helt omedveten om vart jag va påväg. Jag satte mig ner på ett ledigt säte och kollade ut genom fönstret medan tåget lämnade stationen. Detta hade allt eftersom förändrats till min vardag, såhär blev det nästan varje dag nu efter att jag fyllt 16. Nian hade varit ett jobbigt år för oss alla, hela min klass hade tagit hårt på detta, många hade problem med deras nuvarande eller tidigare förhållanden så de va ofta ute och festade - även på vardagar. Sen fanns det de som kämpade med betygen, men inte kom någon vart ändå pågrund av lärarnas favorisering på eleverna, det va rätt sjukt att det va så, alla borde ju vara värda en chans. Jag själv hade inte problem med några förhållanden för jag höll mig mest för mig själv, jag ville inte vara dendära typiska tjejen som sminkade sig överdrivet mycket och knappt hade något tyg på kroppen och jagade killar och festade varje helg bara för att leta upp ett nytt ligg. Jag ville inte heller vara tjejen som hade vänner över hela världen och bara va social på internet och fangirlade över Justin Bieber, One Direction, eller det nyskapade svenska pojkbandet The Fooo. Tyvärr så gick Felix Sandman i min klass, eller tyvärr vet jag inte riktigt... Vi har känt varandra sen vi va små och har gått på samma dagis, och varit bästa vänner sen dess, och jag har alltid hållit mig till Felix och undvikit alla tjej konflikter och hängt med killarna i klassen, det va aldrig samma problem där eller samma klagomål, killarna kunde ju inte klaga över att sminket va förstört eller att de hade mensvärk precis, och det va skönt, de levde som de va tvungna till att leva och chillade med varandra istället för att skapa massa drama om en bruten nagel eller liknande. Killarna hade alltid välkomnat mig med öppna armar dessutom, inte så som det låter, utan mer som "Hey du är inte såndär drama queen kom och häng med oss!!" Typ, det va mer sådan attityd jag möttes av. Nu låter jag kanske som en pojk-flicka men nej det är jag inte heller, jag använder smink när jag känner för det men jag kan även klara mig utan det. Jag har inte någon slampig klädsel men jag klär mig ändå tjejigt, jag förbjuder inte rosa precis. Alla tjejerna hade oftast provat att få med mig i deras gäng, min familj va ju inte fattig precis heller, jag hade alltid fått det jag pekade på när jag va liten och hade oftast den senaste Barbie dockan alla pratade om och nu hade jag väl oftast rätt så mode inriktade kläder, oftast pastell färger och lite prinsessaktigt typ, lite fjortis kanske, men jag hade även en lite mer hiphop stil inombords, dans hade alltid varit min stora passion. Hiphop och popping va det som jag hade fördjupat mig i hela högstadiet. Men iallafall, tillbaka till dethär med Felix nu. Vi va fortfarande bra vänner men inte bästa precis, vi hade inte fått någon tid alls på sistone för att i skolan kunde han inte gå en endaste sekund ensam, han hade alla fangirls efter sig för det mesta och som ni förstått så gillade jag inte uppmärksamhet precis. På helgerna va han oftast i studion eller så hängde han med killarna hemma hos någon av de. Jag visste att han inte kunde hjälpa att vi glidit ifrån varandra men nu kunde jag inte ens få ett trevligt hej på morgonen, våran relation behövdes förstärkas igen, den höll på att dö ut totalt. Men det va även mitt fel för han hade bjudit in mig till deras FIFA-kvällar och till deras dansträningar och inspelningar i studion men jag kände inget behov av att lära känna 3 nya kändiskåta killar, de va säkert annorlunda, Felix kunde umgås med vem som helst så det skulle inte förvåna mig ett dugg om att de va värsta divorna nu när de fått alla småtjejerna på fall och alla tjejer över huvud taget i Sverige charmades av de, de hade tagit Sverige med storm och nu va det världen som väntade, ja det gjorde ont, jag ville ha tillbaka gamla omtänksamma Felix, som gjorde tid för mig, han va liksom som en tjejkompis också, för det va han som va där när jag grät och mådde dåligt, och ibland när han visste att jag hade min vecka så tog han med sig choklad, mamma och pappa har alltid trott att vi varit tillsammans i hemlighet men det va vi aldrig. Jag kan inte neka att jag inte hade känslor för honom men vem är jag? Liksom vi är barndomskompisar, det känns bara fel att erkänna något sånt för Felix. Så medan han varit med sina gruppkompisar har jag hängt med Gilbert, Max, Jacob och Truls. Det finns typ ingen annan som kan slå deras dryghet, alltså de alla är dryga på riktigt. Jacob med sitt snusk, Truls med sina egna påhittade ord som bara gör allt ännu drygare när han pratar, exempel "serrione" man ba okej men det heter seriöst... Och sen Gilbert med hans status, han önska verkligen i hemlighet att han va Felix just nu, det kan vi slå vad om. Sen har vi Max, Felix bästa vän, eller ja, bästa bro... Dem va det innan iallafall. Han är nog minst dryg, men ja jag vet inte... speciell? Egentligen en underbar kille men det va Truls, Jacob och Gilbert som fick Max att se sjukt dryg ut fast om man tänkte efter så va han inte särskilt dryg. Felix hade ju knappt varit i skolan dessutom och alla märkte att det tog hårt på mig, hans glädje spred sig liksom. Och pappa va den enda som förstod mig där hemma, varje dag efter skolan kramade han om mig och försökte få mig på bättre humör med något men mungiporna vägrade åka upp, och mamma har blivit mer än trött på detta nu, så det är därför vi bråkar dag in och dag ut, för jag orkar inte med henne. Jag kommer oftast hem från skolan rätt utmattad efter att vi haft genomgångar inför Nationella prov eller skrivit Nationella prov, alltså det riktiga provet. Så jag slänger oftast ner väskan, tar något att äta och sätter mig ner, i soffan och kollar mobilen eller teven. Mamma ser mig, får utbrott för att jag är så "lat" för hon förstår inte att plugget är så hårt, och det vet ni att det är, och det blir dubbelt så hårt när man inte har en förälders stöd. Så brukar bråken börja, sen nämner jag Felix, och då får mamma ännu mer damp och tycker att jag borde glömma honom och så spårar allt ur totalt, antingen med att jag låser in mig på rummet och sen på min egna toa och börjar med mitt självskadebeteende, eller så drar jag, ut ur huset, och flyr från verkligheten och gör som nu, sätter mig på snabbaste tub och ser vart jag hamnar helt enkelt. Mamma springer ju inte ens efter, medan pappa iallafall lämnar ett meddelande eller sms på mobilen.
