Dödligt vatten

Kapitel 3

Oskar och Tom fick snabbt på sig jackor och skor, och sprang ut ur Toms rum, ner för en trappa, ut ur byggnaden mot skogen.

"Vem är det?", undrade Tom medan de sprang. "Och vad vill han?".

"Knappast något bra", svarade Oskar. "Om han går klädd sådär och döljer vem han är".

De sprang in i skogen, fortfarande rakt framåt, men de kastade snabba blickar åt olika håll hela tiden för att se om den maskerade figuren skulle ha bytt riktning.

"Hur långt har han hunnit?", undrade Tom.

Sekunden senare stannade Oskar och tog tag i Tom för att få honom att stanna. Den maskerade figuren var ungefär tio meter ifrån dem. Den hade inte märkt dem.

"Vi fortsätter efter honom i hans takt", viskade Oskar. "Och tyst".

"Ja", viskade Tom.

De höll sig i samma takt som den maskerade figuren, hela tiden beredda att kasta sig på marken ifall den skulle vända sig om. Men det gjorde den inte.

"Vem är det månne?", viskade Tom.

"En han, lite längre än oss, vältränad", viskade Oskar.

"Det där säger inte så mycket". "Många män på FMD är det".

"Men vem det än är så stämmer det som uppdragsledarna tror". "Det finns en spion bland oss".

"Tydligen, ja". Tom pekade framåt. "Titta".

Framför den maskerade figuren låg ett upprest tält. En lampa var tänd i det. Och Oskar och Tom kunde se två siluetter inne i det.

"Det här börjar kännas mer och mer som skräckfilm", viskade Tom och ryste.

Den maskerade figuren gick ännu närmare tältet och drog fram en kniv. Oskar och Tom tittade förfärat på varandra.

"Vad ska vi göra?", undrade Tom nervöst. "Vilka de än är så kommer de inte att upptäcka honom i tid".

Oskar såg sig omkring. Ett par steg framför honom låg en hög med kvistar som såg torra ut.

"Vi får honom att veta att han upptäckt", sa Oskar. Han gick fram till kvistarna och steg på dem så att de började knaka högt. Figuren stannade upp och vände sig mot dem. Oskar pekade på honom, såg så arg ut han kunde och skakade på huvudet. Figuren rörde sig i sidled ifrån tältet, vände sig om och började springa.

"Det där var snabbtänkt", sa Tom.

"Vi följer efter honom", sa Oskar och började springa. Tom blev överraskad över det beslutet men satte också fart efter Oskar.

"Varför fortsätter vi följa efter honom?".

"Jag vill veta vart han är på väg", svarade Oskar. "Hur han tar sig ut ur skogen".

"Men vi har ju inga vapen med oss". "Vad gör vi om han bestämmer sig för att slåss med oss?".

"Han kommer inte att vilja riskera det". "Han är säkert på väg att meddela något till MDF på något sätt". "Knappast vill han att det misslyckas".

De fortsatte springa efter figuren. Som Oskar trodde så vände sig figuren inte mot dem. Men plötsligt stannade den upp. Oskar och Tom gjorde det också. Figuren stod stilla på ställe i några sekunder och fortsatte åt höger. Oskar och Tom tittade fundersamt på varandra.

"Det där kan inte ha varit planerat", sa Tom. "Varför bytte han riktning så där tvärt?".

Oskar tittade rakt framåt. Siluetten av en annan figur som andades tungt var på väg mot dem.

"Därför", sa Oskar nervöst och pekade framåt.

Tom tittade nu också på siluetten. Han vände sig om för att springa, men snubblade. Oskar tog tag i hans arm och försökte dra upp honom på fötter, men hans armar skakade av nervositet. De vände sig framåt igen. John stod framför dem.

"Hej", sa han och log.