Vi kör ut ur garaget samtidigt som Emma säger till mig att gömma mig. Jag sjunker längre ner i sätet och som tur är har bilen tonade bilrutor. Emma slänger en jacka över mitt huvud innan hon stannar bilen och jag antar att vi är framme vid grinden. Jag håller nervöst andan när hon pratar med någon man utanför. Jag kan höra dom skratta som om hon har en helt vanlig vänskaplig konversation med honom.
Efter en stund tystnar dom och motorn startar igen. Precis när jag ska sätta mig upp känner jag en hand på mitt huvud som att hon vill att jag ska sitta still.
"Hej Antonio" säger hon med en lugn röst men jag kan höra att hon blir stressad. Mitt hjärta stannar nästan och all luft går ur mina lungor. Shit, han vet.
Det är tyst och ingen säger något, det ända men kan höra är våra andetag.
"Sååå" säger Emma efter en stund.
"Så var ska ni?" Han låter lugn på rösten. Läskigt lugn.
"Vi?"
"Du och din fina jacka där, jag är inte dum Emma ut ur bilen" hans röst blir plötsligt lite irriterad men är fortfarande lugn. Emma suckar och drar bort jackan från mig. Den drar med sig några slingor av hår som trillar ner i ansiktet och jag tar försiktigt upp en hand i en vinkning.
"Hej.." jag låter tveksam och osäker på rösten.
"Emma, Abigail ut ur bilen"
"Sorry no can do" säger Emma och innan jag vet ordet av har hon stampat på gasen. Jag kan höra Antonio ropa något bakom oss men fokuserar bara på det framför oss. Vi var redan halvvägs utanför grinden så det var inga problem. Problemet är att dom har börjat köra efter oss.
Adrenalinet pumpar i min kropp och Emma skriker av glädje när vi kör i 117km/h på den lilla 50km/h vägen. Bilen går snabbare och snabbare och bilarna bakom kommer länger och länge ifrån.
"Vi kommer dööö!" Skriker jag och men Emma bara skrattar åt mig. Hon ser van ut bakom ratten och leendet på hennes läppar får mig att tro att hon faktist njuter av det här. Jag håller hårt i bilbältet som om mitt liv hängde på det, vilket det antagligen gjorde. Missförstå mig inte Emma verkar som en underbar person men jag tänker inte slänga min tillit till någon som jag har känt i mindre än två dagar.
"Är dom kvar?" Jag vänder mig om och 7-10 bilar följer efter oss.
"Japp, fortfarande där och dom kommer närmare, vi kommer dö" jag mumlar det sista så jag tror inte att Emma hinner uppfatta vad jag sa.
"Vi kör ut på motorvägen nu så det kommer snart ändras" jag kollar förvånat på henne. Hur har vi någon chans att komma ifrån dom. Dom är fler och förarna ser skickliga ut.
"Hur många?" Jag vänder mig mot henne.
"Runt 10, varför gå igenom allt det här bara för att shoppa?"
"Åå vi ska inte shoppa, vi ska få ut dig" jag spärrar upp ögonen åt hennes svar.
"Varför?"
"Lita på mig du vill inte vara fast i den där helveteshålan"
"Men varför hjälper du mig hem?"
"Jag jobbar för ett, du kan säga ett scouting program. Och gumman du ska inte hem"
Va händer? Blir jag kidnappad igen?
"Det här är inte en fucking drama serie så sluta kidnappa mig" mitt skrik försvinner nästan i vinden och mina ögon börjar bli glansiga.
Emma kör snabbt nu. Det var snabbt innan men går det verkligen snabbt. Vi kör om bil efter bil på motorvägen men bilarna fortsätter att följa efter. Det är bara en fråga om när polisen dyker upp. Jag håller krampaktigt i bilbältet och stänger ögonen. Det känns som om jag sitter och väntar på smällen. Men inget kommer.
Plötsligt så ringer det i högtalarna kopplade till Emmas telefon.
5 är allt som står på skärmen.
"Hello" svarar Emma och hon låter lite stressad på rösten. Varför är hon stressad först nu?
"Where the fuck are you?" Svarar en kille med brittisk dialekt.
"We're on our way but these guys are better then I thought" Hon trampar på pedalen och växlar om just som jag trodde att det inte kunde gå snabbare skapar vi lite avstånd mellan oss och dom andra bilarna.
"Need help?"
"Hate to say it but yeah"
"5 sending help"
Allting går så snabbt så jag tror inte riktigt att mitt huvud hänger med. Emma svänger plötsligt ner på en avfart och innan jag hinner uppfatta vad som händer är bilen halvvägs upp och ner i luften. Jag skriker tills det gör ont i lungorna men Emma är fortfarande lugn. I nästa sekund låter det som om hundra bomber exploderar runtomkring oss. Det är de sista jag minns innan allt blir svart.
Sorry för kort kapitel och för att inte ha skrivit på ett tag men ska försöka uppdatera oftare. Och nej jag kan inte skriva på spanska utan använder translate och vi vet ju alla hur pålitligt det är haha. Aja pöss och kram;)
