SKOLDJUNGELN

SKOLDJUNGELN - UTDRAG

Det var kallt och kyligt och Sveriges början på vår verkade vara en en början på vintern istället. Jag var klädd i mina vanliga träningskläder och var på väg till dansträningen för att släppa ifrån mig mina frustrationer och äntligen känna att jag passar in. Att jag är som är som alla andra och att jag gör något bra, som jag blir uppskattad för. Mörkret växte stegvis över mig när jag var på hem från dansträningen, precis som mörkret växte kring min mobil. Vi hade en gruppchatt i skolan. Jag brukade sällan svara för att jag inte var vän med mer än hälften av de människorna som fanns med där, men just den kvällen, just vid sju tiden en eftermiddag öppnade jag den och det var som om helvetet hade rasat över mig och visat sitt rätta jag. Som om det som redan var misstänkt bekräftats ännu mer, som om den söta lögnen inte ville mata sig själv och var tvungen att uppenbara sig i en iskall och kristallblå sanning.

Jag var 7 år när jag flyttade till Sverige, strax därefter började på en väldigt fin skola, som flera år senare visade sig vara en av de bästa i min stad. Det visade sig också att min familj råkade hamna i smeten bland blåa skjortor, rolex klockor, kindpusssar och fina stora hus. Det stank pengar från de. Fina familjer, med barn som har egna rum och föräldrar som dricker vin om kvällarna över parmiddagar. Mina föräldrar var däremot det som dessa människor skulle kalla invandrare. Jag kommer ihåg när min lillebror hade en kompis över från skolan. När hans mamma kom för och hämta honom såg hon till att genomföra en husesyn över vår lilla tvåa. Av Ren nyfikenhet eller ren rädsla för de enda invandrarna i området är en fråga som jag än idag inte kan svara på. En gång hade även jag fått äran att vara med och leka i en av dessa finfina hus. Jag kommer ihåg att några av tjejers rum blev omrenoverat ganska ofta, vilket för mig inte var särskilt förvånande.

Vid den tiden när andra satt över parmiddagar fixade mina föräldrar stora fester med musik och mat. Jag och min bror hade inte några egna rum, vi delade. Mina föräldrar hade fått börja om. De började om från noll. Pappa försökte attestera sin diplom som farmaceut och mamma som företagsekonom. Jag och min bror var de enda invandrarna i klassen. Känslan var ödesläggande och skamlig varje gång när lärare försökte läsa upp mitt efternamn, ibland kunde till och med namnet bli fel. Just i den stunden kunde man känna av en tystnad och viskningar och ibland småflin.

Min klass hade förändrats otagligen många gånger från 4an till 9an, men under alla dessa gånger fanns det alltid en person som hittade mig som jägare hittar rådjur. En mördare som hittar sitt offer. Under de lägre åren kunde jag inte alls känna så, jag kände mig inkluderad. Alla lekte med alla och så var det med det. Under de första åren lyckades jag också skaffa mig två bästa vänner. De tyckte om mig och det var fantastiskt. Vi hängde ofta med varandra, de kommer över till mig, jag kom över till de. Vi hade kul tillsammans. Utöver de gångerna försökte jag knyta kontakt med andra i klassen. Jag tog fram den klassiska listan med allas telefonnummer och ringde, men fick många gånger höra att de skulle hänga med någon annan än mig. Jag blev ständigt nekad till lek med tjejerna i klassen och det fick mig att känna ensam.

De första personerna jag föll offer för var två tjejer med dålig och trasslig barndom. De gjorde alla sorters saker mot mig, som att förstöra mina skolmaterial och beblanda de med en annan kille i klassen som hade ADHD, kanske för att få mig att stå ut med hans ilska då han skulle upptäcka min grejer i hans box. De slog sönder min ljusstake och retade mig för att jag var kär i den snyggaste killen i klassen. Ibland kunde jag även bli knuffad på idrottslektionen utan någon som helst förklaring. Det var ständigt kommentarer som fick mig att explodera. Det värsta är att jag trodde blint på en av de i början av fyran ville vara min vän. Under tiden gjorde läraren mycket för att lösa knflikten mellan oss, men inget löstes ordentligt. Det fanns också andra flickor i min närhet som jag kallade vänner och som ändå tycktes gilla att umgås med mig,men till och med från deras håll kom kommentarer om att jag hade en accent, att min svenska inte var tillräckligt svensk, att jag inte skulle prata om vissa grejer för det är inte så man gör här och för jag inte var svensk.