An Autumn story

Kapitel 1

"Angelica. Din tur." Helena gör en gest mot tavlan, vilket betyder att det är min tur att framföra min uppsats. Jag försöker komma ihåg allt som jag präntade ner på pappret igår, allt som jag memorerade under nattens gång. Men det är svårt, när alla blickar är riktade mot mig, just mig, Angelica Will. Men jag tvingar mig att iallafall komma ihåg några av orden.
"Höst. Natur. Färger." Jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan, täcker för ansiktet med hjälp av mitt tjocka hår.
"Dina två minuter börjar nu." Helena sätter genast på ett tickande tidtagarur. Jag kan inte andas, kan inte se, allt snurrar. Varför måste alla titta på mig? Kan de inte titta ned i bänken eller nåt? Jag vänder huvudet så jag tittar ut istället, på de vackra färgerna och höstens vindar. Då kommer jag ihåg. Orden flödar ur min mun.
"Hej. Jag är Angelica Will. Jag ska idag prata om det som ligger mig närmast hjärtat, hösten. Varför är hösten så bra? Vad är det för mening med regn varje dag? Jo hösten. Den ger vår vackra natur, en liten knuff framåt. Mot vintern och sommaren igen, ellerhur? Den ger oss även den sköna kalla friska luften, och de vackra djupa färgerna som en bonus. Jag tycker, att istället för att sitta inne och leka med smink eller spela TV - spel, ska vi ägna oss åt att vara utomhus på hösten. Hösten är den enda tid på året när allt egentligen känns levande. Tack för mig."
"Klart." Helena trycker av tiden, och vänder skärmen mot mig.
"Exakt 2 minuter! Bra jobbat." Säger hon. Jag rodnar, och sätter mig ned igen på min bänk längst bak. När jag tänker på mitt tal, tänker jag också på sånna som behövde höra vad jag verkligen sa. Som Tina och hemmes muskelberg och fotbollsnörd Jason till pojkvän. Jag suckar. Löven på marken utanför skiftar från rött, gult och brunt, men vissa är faktiskt fortfarande bruna. Bara dagen tog slut...
"Tina. Din tur. Från och med... Nu!"
"Hej allihopa, jag är Tina Robertson. Mitt föredrag kommer handla om olika sminkmetoder, och varför man ska äta diet. Aja. När man sminkar sig är det viktigt att man blir nöjd. Och om man inte sminkar sig." Tina riktar en blick mot mig, och alla vänder sig om.
"Så kan man aldrig bli nöjd. Smink är en livsstil, för de som tar sitt liv på allvar." Ennu en blick. Tror hon seriöst att det kommer att hjälpa? Är hon helt dum i huvudet? Justdet, det är hon. Påminner jag mig själv.
"Smink är ett nöje för alla runtomkring mig, alla kan kommentera på hur det ser ut, om det är snyggt och så." "Tack Tina, men din tid är slut nu." Helena trycker en en gång av tidtagaruret. Men den här gången kan jag se att hon inte är lika intresserad av Tinas föredrag som mitt. Jag ler. Jag lovar att när Tina sätter sig ner kommer alla i hela klassrummet dra efter andan. Man kan nämligen se hennes leopardstringtrosor under minikjolen som hon bär. Man kan väl säga att BH kanten syns lite också genom det genomskinliga linnet med gigantisk urringning. Jag förstår egentligen inte varför folk ens tar på sig något sådant. Det är bara jäkligt idiotiskt.

"Tack för idag! Vi ses imorgon." Dörren slår igen bakom mig, och jag skyndar mig före vågen av elever trycker upp mig mot skåpen. Klockan är 3, och solen är redan påväg ned. Höstluften viner i mina öron när jag äntligen når ut ur helvetet (skolan). Löven rycks med när vindarna trycker mot marken och stiger upp i skyn. Jag ler. Jag älskar hösten. Vägen hem är inte lång, om man åker bussen. Går man tar det minst 20 minuter. Alltså måste jag välja på en tjugo minuters promenad själv, eller en tio minuters åk med helvetet igen. Jag väljer promenaden.