V Ä R D E L Ö S

Del 37

(Förlåt förlåt förlååååt att det inte har kommit ut ett kapitel på typ 3 veckor.. jag har varit sjukskriven från jobb och haft skrivkramp så jag har inte känt för att skriva. Jag mår bra nu dock så jag hoppas jag kommer igång igen❤️)

Aarons perspektiv

Jag märkte knappt ambulanspersonalen bakom mig. Nathalie fick nästa dra bort mig från Sasha som jag fortfarande inte fick kontakt med. Hon satt lutad mot väggen med ögonen stängda och andningen var äntligen lite mer normal.

Jag såg hur ambulanspersonalen försökte skaka liv i henne. Hon andades, men hon vaknade inte. Hon såg så liten ut, jag ville bara ta bort henne härifrån. Dom började koppla på sladdar på henne samtidigt som dom la henne på båren dom hade med sig. Innan jag hann tänka var dom halvvägs ute ur huset med henne. Jag såg i fönstret att dom lastade in henne i bilen, men jag kunde inte resa på mig. Som tur var hade Nathalie lämnat min sida och följt med ut till ambulansen utan att jag hade märkt det. Hon gav mig en sista blick innan hon också hoppade in i ambulansen och dom körde iväg.

Människor stod flockade runt mig. Jag hörde mummel från alla håll, men som tystnades när jag vände mig om.
"Har ni inget bättre för er?! Stick härifrån!" Skrek jag vilket fick alla att bli helt stumma. Det tog inte många sekunder innan alla var borta, alla förutom Sebastian, som fortfarande höll fast svinet. Min blick mötte hans och han fick ett hånflin på läpparna.
"Du ska veta att hon njöt hela tiden..." Sa han till mig så ilskan bubblade upp inom mig.
"...Precis som förra gången." Tillade han vilket fick blodet att koka inom mig.

Jag kunde inte behärska mig. Innan han hann blinka hade jag slitit bort Sebastian från honom och slagit honom så hårt mitt i ansiktet så han hamnade på golvet. Det enda mina tankar var låsta på var att han förtjänade det. Slag på slag träffade hans ansikte innan jag blev bortdragen från honom.
"Aaron. Lägg av." Sa Sebastian som höll ett hårt tag om mig.
"Släpp mig, innan jag slår ner dig också." Morrade jag åt honom men han släppte inte mig.
"Lugna ner dig."
"Glöm det, svinet förtjänar det." Spottade jag fram och försökte slita mig loss från Sebastians grepp.
"Polisen är på väg. Du vill väl inte bli gripen för misshandel när Sasha behöver dig som mest?" Sa Sebastian lugnt, men greppet var fortfarande hårt. Han verkade lugn men jag visste att han var lika arg som mig på insidan. Jag hörde sirenerna på avstånd och såg hur folk började springa bort från festen.

Jag kände hur Sebastian släppte greppet om mig samtidigt som sirenerna kom närmre. Vi kollade på varandra innan vi sprang mot bakdörren. Vi kom ut i den kalla luften och såg när poliserna gick in i huset. Vi gick snabbt mot min bil som stod några hus bort. Så fort jag hade satt mig bakom ratten och Sebastian i passagerarsätet så startade jag bilen och körde mot sjukhuset.

Jag körde inte så lagligt men just nu sket jag i alla regler. När jag hade parkerat så tog det inte många sekunder innan jag slängde upp dörren in till sjukhuset och gick fram till receptionen med hårda steg.
"Sasha Lewis. Hon kom in med ambulans, var är hon?" Sa jag till killen bakom datorn. Han knappade på tangentbordet i vad som kändes hundra år innan han kollade på mig igen.
"Är du släkt med patienten?"
"Jag är hennes pojkvän."
"Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa dig." Sa han och jag såg att han ljög. Jag får inte träffa henne för jag inte är 'närmst anhörig'.

Ilskan växte inom mig och precis när jag tänkte hoppa över bänken och kolla på datorn när jag hörde en välkänd röst.
"Aaron." Sa Melissa bakom mig. Jag vände mig om och såg hur tårarna rann ner för hennes kinder. Jag slog armarna om henne och kramade om henne.
"Hur är det med henne?" Frågade hon mot min axel.
"Jag får inte veta något." Sa jag och släppte henne. Jag blängde på killen bakom datorn, även om det inte var han som hade kommit på dom idiotiska reglerna.
"Låt mig försöka." Sa Melissa och gick mot killen.

Sebastian satt på en bänk med huvudet i ansiktet och ryckte otåligt på ena benet. Jag gick mot honom och satte mig bredvid honom. Han måste ha hört mig för han lyfte huvudet och mötte min blick.
"Jag svär på allt Aaron, jag kommer döda honom." Sa han sammanbitet. Jag kunde inget annat än att hålla med honom.
"Detta är andra gången. Andra gången! Sasha kommer aldrig återhämta sig efter detta." Han var helt hysterisk. Jag var stum, jag fick inte fram ett enda ord.
"Men det är mitt fel." Mumlade han innan han la tillbaks huvudet i händerna.
"Vadå ditt fel?"
"Det var ju min idé att vi skulle gå på den jävla festen. Hade vi bara varit hemma så hade detta aldrig hänt." Snyftade han fram.
"Du kunde ju inte veta att detta skulle hända. Sluta skyll på dig själv, allt är hans fel." Han tittade upp från sina händer med tårar rinnandes ner för sina kinder.
"Detta är ser säkert helt fel ut, men du vet att Sasha är som min syster, jag skulle dö för henne." Sa han och tittade på mig.
"Jag vet." Sa jag och knuffade honom lätt i sidan samtidigt som jag log. Han log tillbaka och torkade sina tårar.

"Kom nu killar." Hörde jag Melissa säga så jag vände huvudet åt hennes håll. Jag och Sebastian reste oss upp snabbt och följde efter henne.
"Hur är det med henne?
"Jag fick inte veta något, men jag vet iallafall vilken avdelning hon är på." Sa Melissa samtidigt som vi gick mot hissarna.

Jag tog upp min mobil och letade upp Jordans nummer. Hon svarade efter flera signaler.
"Hallå?" Hörde jag henne säga.
"Det är Aaron, ta med Carro och kom till sjukhuset. Det är Sasha." Sa jag med hackiga andetag. Jag hörde hur hon drog efter andan.
"Vad har hänt?" Sa hon med panik i rösten.
"Bara skynda er hit."
"Vi kör om två minuter." Sa hon och la på. Jag la ner mobilen i fickan igen. Jag hade inte ens märkt att vi hade gått in i hissen, som nu var på sjätte våningen. När hissen stannade gick Melissa ut först med mig och Sebastian i släptåg. Hur hon klarar av detta kommer jag aldrig förstå. Först förlorar hon sin man och nästan sin dotter, sen hamnar hennes dotter på sjukhus igen. Den kvinnan är så stark.

När vi kom in på avdelningen så blev jag genast illa till mods. Jag avskyr sjukhus, särskilt nu när Sasha ligger här. Melissa gick fram till en kvinna i vita kläder och frågade vilket rum hon låg i.
"Rum 14, men ta det lugnt med henne. Hon mår inte bra. Hon har inte sagt någonting sen hon kom in." Sa kvinnan och jag kände illamåendet byggas upp inom mig.
"Tack." Sa Melissa och log, men jag kunde höra hur hon var på gränsen att gråta. Vi gick i tystnad mot rum 14, tills vi stod framför dörren. Jag lät Melissa gå in först och Sebastian efter för jag var inte redo. Jag vill inte se henne så förstörd som jag föreställer mig. Jag såg hur Melissa kramade om Nathalie, som grät.
"Tack för att du ringde." Sa Melissa när dom släppte kramen.
"Självklart." Sa Nathalie. Melissa gick mot sängen och satte sig på stolen bredvid, medan jag stod kvar i dörröppningen. Jag gick in och stängde dörren bakom mig. Sebastian stod nu och kramade om Nathalie och jag hörde hur dom båda grät. Tillslut tog jag modet till mig och kollade i sängen och såg henne.

Blicken hon hade slog mig rätt i ansiktet. Hon låg med huvudet på kudden och stirrade upp i taket. Hennes läpp skakade lätt, det rann tårar på hennes kinder och hon höll tag i lakanet som om livet hängde på det. Melissa försökte få kontakt med sin dotter men det gick inte. Nathalie stod och grät med Sebastian. Jag gick med tunga steg mot sängen och satte mig mittemot Melissa. Det gjorde så ont i mig att se henne såhär, att veta att jag hade kunnat stoppat det om jag hade varit vid hennes sida.