Mordet Nästa Dag

Hastigt med långa steg skyndade Noah genom den lilla byggnaden. Pappren i hans famn kunde falla ner närsomhelst men satt kvar med hjälp av en stadig hand. Han närmade dörren där det stod polischefens kontor. Med ett snabbt tag om dörrhandtag och en liten knuff såg han polischefen och hennes sekreterare.

"Dokumenten är färdiga, processen med staten och myndigheterna är färdiga!" sade Noah med en pust fylld med lättnad.

"Vad bra, då kan vi sätta igång med utredningen." med en utmattad leende nickade Stina till polischefen.

"Då börjar vi direkt med det!" nickade Emmy till dem.

Emmy och Noah gick med snabba steg genom den slingrande vita korridoren, förbi personalrummet, ut ur byggnaden mot parkeringen och åkte iväg mot brottsplatsen

Stina sneglade ut ur fönstret och långsamt växte hennes sorg och skuldkänslor när hon tittade efter den körande polisbilen som snabbt försvann ur hennes synhåll.

"Jag kommer in nu ursäkta" sade en manlig röst med lätta knackningar på dörren.

Lika snabbt som dörren öppnades ersattes Stinas min med en nonchalant min men hennes ögon avslöjade hennes känslor.

Mannen steg in i rummet med två koppar kaffe. Hans min var dödsseriös framför Stina.

"Är det dags nu?" sade han kallt samtidigt han lämnar en kopp kaffe på bordet.

"Holger, det är om två timmar." svarade Stina med skakande händer och stirrade ut ur fönstret med blanka ögon.

"jag beklagar..." sade Holger med en kall min.

Stina kollade på en bild med rufsigt svart hår med slank kropp och ett stort leende mot kameran.

"Jag kommer alltid älska dig." sade Stina sorgsen.

Oroa dig inte Bosse kommer veta att du avlivar honom för hans skull." sade Holger med en klapp på Stinas axel.

Stina gav Holger en uppskattande nickning innan hon återgick till pappersarbeten som väntade på bordet.

"Sväng till vänster." sade GPS-en. Emmy rattade och svängde till vänster.

Hennes ögon tittade ut mot den övergivna byggnaden.

"Är brottsplatsen här?" frågade Noah när han tittade ut mot den gamla byggnaden. Intill byggnadens ingång stod Noahs kollegor Teo och Gustav som pratade med rättsteknikern Linda. Hon viftade med resultaten i hennes hand och lämnade det i Teos händer. Han såg att hon växlade alvarliga ord med dem innan hon lämnade. Han såg hur Teo tappade hakan och hur Gustavs ögon blev stora när Linda sade sina sista ord innan hon gick iväg.

När Noah och Emmy hade anlänt vid parkering platsen möttes dem med färskt blod på asfaltparkeringen. Blodet var omringad av den blåa tejpen vilket markerade att det var en del av brottsplatsen där brottet har hänt.

Han kunde inte komma ihåg hur länge han låg fastbunden i lastbilen. Det kändes som evigheter. Slag efter slag i mörkret. Han hörde hur hen skrattade och slog till ännu hårdare tills blod forsade ur hans mun. Han kunde inte beskriva hur stark smärtan var den stunden. Hur hans armar och ben värkte. Hur svarta hans blåmärken är, men över något mirakel var inga ben brutna. Det tackade han gud för.

Tygpåsen han hade över huvudet gjorde det svårare att andas när han hostade blod, men gjorde hans situation värre när den och sög in blodet han hostade.

"Nu är vi framme!" skrattade en hotfull röst och med en våldsam ryckning flög tygpåsen från hans huvud och han kände hur dem slängde honom ner på marken. Han kände hur blodet kröp upp i halsen och forsade ut ur munnen ner på asfaltmarken. Innan han såg vart han var slog hen rakt i magen på honom och mer blod kom upp. Det sista han såg innan han tappade sin medvetna var en övergiven byggnad som såg ut som...