V Ä R D E L Ö S

Del 38

Aarons perspektiv

Timmarna gick. Sasha låg kvar och stirrade upp i taket. Sebastian och Nathalie hade somnat i varsin stol. Carro och Jordan hade kommit instormandes i rummet för någon timme sen men brast ut i gråt så fort dom såg henne. Nu gick Jordan stressat fram och tillbaka i rummet medan Carro satt på en stol. Melissa satt mittemot mig och kollade gråtandes på sin dotter. Jag hade inte sagt något till henne men jag visste att hon visste att jag satt här, och det räckte för mig.

Vi hade inte fått höra någonting av nån läkare. Jag hade några tankar på vad det är som har drabbat henne, men jag vågar inte dra några förhastade slutsatser.

Sasha hade inte ändrat sitt beteende på de timmarna vi hade varit här. Hon låg fortfarande och stirrade i taket med tårarna rinnandes ner för hennes kinder. Hennes ögon var röda efter alla tårar och jag ville bara få hennes smärta att försvinna. Jag hade försökt torka bort tårarna på henne innan men jag märkte på henne att hon fick panik bara av att se min hand komma nära henne. Det gjorde ont, att se hur han har förstört henne så mycket att hon är livrädd för beröringar av personer som älskar henne.

Jag vet, eller jag hoppas, att hon kommer bli sig själv igen. Att hon inte förblir såhär. Jag hoppas också att han kommer bli inlåst bakom galler så Sasha inte behöver gå runt med en konstant rädsla att han är fri och kan komma fram när han vill.

Allas blickar, förutom Sashas, vändes mot dörren som öppnades. In kom en kvinna i Melissas ålder. Hon hade helt vita kläder och håret var uppsatt i en tofs på huvudet. Hon hade ett block i handen och ett snällt leende på läpparna.
"Sarah heter jag, läkare. Du måste vara Sashas mamma." Sa hon och gick mot Melissa.
"Ja det är jag, Melissa." Sa hon och sträckte fram handen mot Sarah.
"Skulle jag kunna få byta några ord med dig?" Frågade Sarah samtidigt som hon skakade Melissas hand.
"Självklart." Sa hon och följde med Sarah ut ur rummet. Innan Sarah stängde dörren gav hon oss alla ett litet leende.

"Vad fan? Varför inte öppna käften framför oss alla? Vi alla bryr oss lika mycket om Sasha som Melissa gör!" Nästan skrek Sebastian så fort dörren stängdes.
"Lugna ner dig. Melissa kommer berätta vad läkaren säger sen. Hon är Sashas mamma, klart läkaren vill prata med henne." Sa Nathalie som gnuggade sig trött i ögonen.
"Fan heller att jag lugnar ner mig! Dom måste göra något! Hon ligger helt hjälplös där och det är vårt fel!" Nu grät han. Han grät mycket. Nathalie drog armarna om sin bror och kramade om honom, samtidigt som hon också grät.
"Vi hade kunnat stoppa det.." mumlade han fram mellan tårarna.

Jag förstår honom. Jag förstår varför han lägger skulden på sig själv. Jag gör samma sak. Hade jag bara inte lämnat hennes sida så hade hon varit hemma med mig nu i min famn.

Dörren öppnades igen och in kom Melissa. Hon sa ett tyst tack och jag såg Sarah gå iväg. Hon harklade sig när hon kom in i rummet samtidigt som hon stängde dörren bakom sig. Alla ögon i rummet vände sig mot Melissa.
"Läkaren sa att hon inte vet vad som är fel. Hon har svårt att sätta en diagnos på Sasha när hon är i detta tillståndet. Så det enda vi kan göra nu är att vänta på att hon vaknar till och börjar prata." Sa Melissa samtidigt som en tår rann ner för hennes kind. Jag såg hur Nathalie reste sig från sin stol och drog armarna om henne. Jag vände blicken mot Sasha och satte mig ner på stolen igen. Jag sänkte huvudet till hennes öra och viskade:
"Snälla snälla snälla, vakna. Jag gör vad som helst för att höra din röst igen. Jag älskar dig."

~nästa dag~

Det var bara jag och Melissa kvar med Sasha på sjukhuset. Jordan och Carro åkte igår, något motvilligt, men krävde att få veta direkt om något hände. Sebastian och Nathalie hade några timmar att köra så de körde för mindre än en timme sen. Vi hade alla sovit i varsin stol, vid många protester av sjukvårdspersonalen. De ville helst att vi skulle sova hemma men vi gav oss inte, så de lät oss sova här inatt.