Dramione |Gråa ögon

22 | Ännu närmre dig

{Hermione}
Jag vilade på Dracos arm och kände hur värmen från vår formel började avta.
-Jag tror att det är vårat tecken, sade jag och kollade upp på honom. Det såg ut som att hans ögonfransar nuddade hans ögonbryn från den vinkeln då han låg och kollade upp på stjärnorna.
-Vi borde gå nu, fortsatte jag och reste lite på nacken. Draco tittade upp på mig.
-Kan vi inte bara ligga här föralltid? stönade han och lade hans andra arm över mig för att få mig att stanna där. Jag skrattade till.
-Kom, sade jag, tog tag i hans händer och reste mig upp. Draco suckade.
-Det här var ett udda ställe att vara på, sade jag och log. Draco kramade mig hårt till sig och såg på mig.
-Ja det var ditt fel, sa han lite retsamt.
-Aha jaså, men ditt fel att följa med en tjej som säger att hon vill gå ner till sjön i november, försvarade jag mig och skrattade.
-Aah nej, jag kunde väl inte motstå, sade han men hans uttryck blev allvarligt. Våra läppar möttes åter igen och jag kände hur hans tunga dirigerade min i en lugn dans. Det pirrade i hela kroppen och jag kände hur jag automatiskt log stort.
-Du ler, sade Draco när hans läppar knappt hade lämnat mina. Jag bet mig i läppen och tittade ner för att dölja min rodnad.
-Försök inte hålla kvar oss här du, jag är säker på att någon är orolig över oss, svarade jag bestämt och tog ett kliv ifrån honom för att börja gå uppåt skolan igen. Han tog min hand och på något sätt lyckades han snurra min arm så att jag gjorde en piruett tillbaka i hans armar.
-Draco! väste jag och skrattade lite diskret. Han pussade mig på pannan och höll sedan om mig, jag kunde känna hur han flinade.
-Du försöker bara spela nonchalant, flinade Draco och skrattade för sig själv.
-Nej jag försöker bara... Men hallå... Jag försöker bara ha kvar lite förnuft hä.. Släpp! skrattade jag och försökte slingra mig loss hans armar som höll kvar mig mot hans bröstkorg. Jag lyckades tillslut ta mig loss och började gå uppåt med Draco i handen som motvilligt följde med. Men plötsligt stannade han igen och drog mig till honom, ännu en gång.
-Vad sägs om att vi tar oss sover i din sovsal inatt, när det ändå inte är någon där....? viskade han busigt och flinade igen.
-Är du galen?! Tänk om någon skulle komma! väste jag tillbaka till honom. Han log och kollade på mig.
-Det vet vi båda inte kommer hända, sade Draco med en lugn och stabil röst. Repliken var på något sätt så konstigt attraktiv och övertygande att jag tillslut gick med på det.
-Okej då, mumlade jag och gömde ett leende.
-Okej?
-Ja, okej. Men nu då isåfall!

Vi småsprang halvt skrattande upp mot slottet igen, hand i hand. Vi tog oss in vid baksidan, smög upp för trapphuset ända upp till sjunde våningen.
-Knakande kolakastanjer, sade jag tydligare och vi fortsatte uppåt mot tjejernas sovsal. Det var sant, det var inga folk någonstans, alla var nere i stora salen. Jag öppnade porten till sovsalen och stängde den diskret efter mig.
-Välkommen till vår lilla lya, sade jag och lutade mig mot dörren jag just stängde. Draco lade sina händer på varsin sida av mina axlar på dörren och kysste mig. Han gav mig korta kyssar som han sedan styrde ner mot min nacke. Jag drog in efter andan när han kom åt ett känsligt ställe på min hals. Dracos gråa ögon tittade rakt in i mina. En sekund, två, fem. Bara ögonkontakten surrade det elektricitet genom. Jag tog ett fast tag runt hans nacke och kysste honom igen samtidigt som vi ledde stegen mot min säng. Utan att ens tänka efter började jag knäppa upp hans vita skjorta och dra med tummarna längst hans bröstkorg. Den var kall med spänd och blek på ett mycket bra sätt. I en smidig rörelse drog Draco av mig min stickade tröja och välte oss båda ner i min nybäddade säng. Jag skrattade till.

Det var tyst. Mitt huvud var vilat på hans axel och jag drog pekfingret över konturerna på hans ansikte. Jag visste inte om han sov eller inte, men jag kunde känna hans tunga andetag under huden.
-Jag sover inte, sade han lite otydligt med en väldig basröst som lät som om han just vaknat.
-Jaså? mumlade jag och fortsatte stryka mitt pekfinger över hans ögonlock. Jag kände hur Dracos kinder spändes uppåt och ett leende dök upp under mina fingrar.
-Du är speciell du, log han och fortsatte blunda.
Jag lutade mig över honom och lät mina hårtoppar kittla hans nästipp. Han öppnade ögonen.
-Asså ditt hår, skrattade Draco och försökte placera det bakom mina öron. Jag lade mig bredvid honom igen.
-Hur går det med din pappa? frågade jag och tittade upp i sängkarmen. Draco suckade.
-Det går aldrig bra med pappa. Han är.... Nej, jag orkar inte prata om det. Du ska höra vad jag hör han och mamma viskas om ibland, mumlade han och skakade på huvudet.
-Har du någonsin bara funderat på att... bara flytta därifrån? frågade jag och sökte hans ögonkontakt. Återigen skakade han på huvudet.
-Jag önskar att jag kunde "bara flytta därifrån", men det är inte så lätt, det är för mycket, det... det går inte, fortsatte Draco.
-Men, tänk om det kunde gå!... Du skulle kunna....
-Hermione, nej, du förstår inte.
Jag tog en kort paus men öppnade sedan munnen igen.
-Draco, jag tror att du kan....
-Hermione! Kan du inte behålla en bra stund för en gångs skull och skita i allt sånt här? Är det så svårt? utbrast Draco och reste sig upp. Han började ta tag i sina grejer.
-Draco...
-Snälla, sluta, jag orkar inte detta just nu Hermione.
Och han försvann ut genom porten och ljudet av hans raska steg domnade snabbt bort. En sådan snabb vändning tog den känsla jag identifierade som att vara nykär.