Möte på tåget

Mötet

"Hej!"

Rösten är genomträngande, gäll och lite skrikig. Den kommer från en lång, mager kvinna, med ett spetsigt, lite vesselliknande ansikte.

"Hej!" säger hon igen. Hennes blick är intensiv, stirrig. Ögonen är vida uppspärrande och munnen hårt ihopknipen medan hon väntar på att han ska svara. Blicken är koncentrerad på honom där han sitter på tågsätet. Hon glor så att det nästan set ut som om ögonen ska ploppa ut ur huvudet på henne. Hon håller hakan högt, lite trotsigt och nästan aggressivt.

"Hej." svarar den unge mannen försiktigt. Han tittar upp och möter hennes blick, för det gör man när någon tilltalar dig. Men hans blick flackar till, viker av, undviker ögonkontakt. Det är på något sätt liksom uppenbart att hon inte är riktigt som andra.

"Vad heter du!?" samma höga ljudnivå.

"Johannes." svarar den unge mannen. Han kan inte med att ignorera hennes, han är bättre uppfostrad än så, även om hela hennes uppenbarelse från den intensiva, stirrande blicken och den spända hållningen till de gammeldags hörlurarna som satt trycka över hennes öron, de för korta byxorna och den vinröda träningsjackan hon bär trotts värmen gjorde honom illa till mods.

"Jaha!" svarade hon. "Jag heter Hanna!"

Hon ser sig omkring. Johannes sitter närmast fönstret i en dubbel sitts. Mittemot honom är det ytterligare två platser vända mot honom.

"Vart ska jag sitta!?" När hon inte genast får något svar upprepar hon frågan.

"Du kan sitta vart du vill." svarar han med en antydan till leende. Hon är ju uppenbart inte normal.

"Jag sätter mig här! Så kan jag lägga påsarna där! " Hon slänger upp en näve plastpåsar från diverse butiker på sätet mittemot Johannes och slår sig ner bredvid dem.

"Hoppas bara att jag inte glömmer dem sedan!" Hon behåller sin spända hållning en stund, som om hon är redo på att fara upp från sin plats när som helst.

I början av resan utbyter de några ord, men han gör inga större försökt att driva något samtal vidare så efter ett tag tystnar hon.

Hon stirrar inte längre på honom utan glor ut genom fönstret med en min som om världen där ute gjorde henne förnärmad och pillar samtidigt med sladdarna till hörlurarna som sitter tryckta över hennes öron.

Den unge mannen slappnar av. Han skäms lite över att behöva ha henne mittemot sig. Sedan skäms han över att han känner så och över hur han hade reagerat när hon dök upp. Undvikande. Hon är ju bara en vanlig människa. Lite udda, eller mycket udda, men bara för det har han inte rätt att behandla henne sådär undvikande eller ignorant.

Men han vill ju inte bli indragen i något som han kanske inte skulle kunna hantera. Det är av samma orsak som folk undviker att se tiggare i ögonen, eller rent av ignorerar deras existens. De vill inte bli inblandade i något som kan vara jobbigt eller störa deras vardag. Johannes funderar över det, och han funderar över hur han själv reagerat och hur han betett sig. "Man ska vara trevlig och vänlig mot alla människor som man möter, vilka de än är och hur de än är så länge de inte är otrevliga mot dig", det burkade hans föräldrar alltid säga och han kände att det inte var mer än rätt.

De närmar sig hans hållplats. Johannes samlar ihop sina saker ler vänligt till avsked mot Hanna, reser sig upp. Hon sirrar stint på honom som om hon aldrig har sett honom förut.

När han går bort mot dörren följer hon efter honom.

"Hej!" säger hon. "Vad heter du?!"

"Johannes. " svarar han lite förvånad då han ju redan har svarat på den frågan. Han märker hur de andra passagerarna i vagnen stelnar till och att de gör en stor sak av att inte titta åt deras håll som om de skämdes över henne. Det gör honom ledsen.

"Jaha! Jag heter Hanna!"

"Hej hej," säger Johannes och skrattar lite över det absurda i situationen. Hon var ändå bra rar!

"Hej!" Säger Hanna.

Johannes nickar hejdå till henne och kliver av tåget.

"Hej då!" ropar hon och återvänder sedan till sin plats. De övriga passagerarna i vagnen slappnar synbart av när hon satt sig. Några kastar snabba sidoblickar på henne och viker sedan snabbt undan med blicken igen.

De vill ju inte verka oartiga men de vill ju inte bli inblandad i något heller.

©Åsa Nilsson Westén