Happily ever after

Kapitell 4

Nu i efterhand så känns det som att jag har varit på sjukhuset i 3 år men jag kom hem efter några månader, jag hade fått en slang in i näsan så att jag skulle kunna få tillräckligt med syre till lungorna.

När jag kom hem till huset så kom mormor ut springande till oss och började kackla om hur jag mådde och om hur det ska bli nu med skolan och träningen.
Jag orkade inte lyssna allt har bra förstörts framför mig mitt liv är förstört.

När vi kom in i vardags rummet så total kollapsade jag, jag bara grät och grät mer och mer för varje försök från mina föräldrar att trösta mig, i mellan mina tårar sa jag till dem att jag är så ledsen att jag har förstört deras liv.
Tillslut så slutade jag gråta och då hämtade mormor ett paket vaniljglass min favorit och en handduk för att torka bort mina tårar.

När jag åt glassen så ringde min mobil det var bea min bästa vän sen dagis hon frågade om allt är som det ska men jag svarade med att hon skulle komma över, och innan jag han lägga på så ringde det på dörren, hon hade varit utanför och väntat på att det var okej att komma!

Hon satte sig bredvid mig och skrek "men vad har du i näsan!!!" Sluta skrika sa jag, okej förlåt sa hon med sorg i rösten, jag blev bara så ledsen när jag fick veta att du var på sjukhuset.
Hon frågade om jag kommer att gå i skolan, och då sa jag att jag inte visste när och då började bea att gråta och jag kunde inte hålla mig, vi grät så mycket att pappa kom in i vardagsrummet och sa att bea kunde få sova över om hon fick för sina föräldrar.

Och nästa dag när vi åt frukost så var det inte den roligaste stämningen, jag tror inte att någon hade sovit så mycket den natten.