V Ä R D E L Ö S

Del 40

Jag var helt stum efter det Aaron sa. Han stod fortfarande i dörröppningen till köket och tittade på mig. Jag såg på honom att han ville röra mig, men han tog avstånd för min skull. Vilket jag var väldigt tacksam för. Jag behöver fortfarande tid, tid att bearbeta detta. Jag vill inte ta avstånd från honom men jag klarar inte av fysisk närhet från andra just nu.

"Jag behöver ta en dusch." Min röst lät så klen, men han hörde mig. Han nickade och flyttade sig från dörrkarmen. Jag gav honom ett litet leende och gick förbi honom. Jag hann knappt gå fram till trappan när jag hörde hur han harklade sig.
"Sasha?" Jag vände mig om.
"Ja?"
"Glöm inte att jag älskar dig." Sa han och jag kunde se i hans ögon att han menade varenda ord. Min kropp blev helt varm av hans ord och jag kunde inte undvika att le som ett fån.
"Jag älskar dig." Sa jag, tyst dock, men han hörde. Det ser jag i hans ögon. Jag vände bort blicken och snabbade mig upp för trappan med ett leende på läpparna.

Jag gick in på mitt rum och hämtade ut nya underkläder och ett par mjukisbyxor och en tröja innan jag gick till badrummet. Jag la mina kläder på toalettlocket och hängde upp min handduk. Kläderna jag hade på mig drog jag av mig och kastade dom så långt bort från mig som möjligt. Bara synen av dom kläderna får det att vända sig i magen. Dom kläderna kommer jag aldrig kunna ha på mig igen utan att alla känslor och minnen kommer tillbaka på den kvällen.

Jag rös till och klev in i duschen. Vattnet var kallt så jag stod och frös i väntan på att varmvattnet skulle komma igång. Det började stegvis bli varmare så jag kunde ställa mig under vattnet och tvätta håret.

Efter att ha skrubbat hela kroppen och rengjort ansiktet så klev jag ur duschen och lindade jag en handduk om min kropp. Jag lindade in mitt hår som en turban på huvudet och gick fram till vasken. När jag mötte min spegelbild såg jag en livlös blick och en blek, trött kropp. Jag hade enorma påsar under ögonen och mina kinder var helt bleka. Mina läppar var torra och mina nagelband var helt förstörda. Jag suckade och tog ut min ansiktskräm och smorde in hela ansiktet. Jag smorde in hela kroppen med hudkräm och borstade ut mitt hår. Jag hängde upp mina handdukar och satte på mig kläderna jag hade med mig in. Jag letade fram hårfönen mamma förvarade i ett av skåpen och började torka mitt hår. Det tog ett bra tag och när jag väl gav upp var det halvtorrt. Jag suckade igen och satte upp det i en knut mitt på huvudet. Jag tog min mobil och låste upp och begav mig mot mitt rum.

Aaron satt på min säng när jag kom in på rummet. Han tittade upp från mobilen och gav mig ett leende, som jag besvarade så trovärdigt jag kunde. Jag visste inte om jag skulle sätta mig med honom på sängen eller om jag skulle starta en konversation. Det var stelt. Varför? Ingen aning. Jag älskar denna killen, det ska vara allt annat än stelt i hans närhet. Tack och lov räddades jag av att jag hörde en nyckel som vreds om i ytterdörren.
"Hej där uppe!" Ropade mamma när hon kom in. Hur hon kunde veta att vi var här uppe förblir ett mysterium.
"Hej!" Ropade jag tillbaka.

Maten var nästan klar och nu stod Aaron och skar upp grönsaker medan mamma och jag dukade. Matlagningen hade skett under tystnad, med några enstaka ord sagda några gånger. Det var skönt att vara hemma igen och komma tillbaka till vanliga rutiner. Jag mår verkligen inte hundra procent bra men jag känner att det går sakta men säkert fram. Jag vill bara glömma allt som hände och kunna blicka framåt istället för att vara fast på samma plats.

Ugnen som pep till väckte mig från mina tankar. Mamma tog fram ett par grytlappar och tog ut lasagnen från ugnen.
"Då äter vi." Sa hon med ett leende och satte ner formen mitt på bordet. Hon satte sig på sin vanliga plats med mig mittemot. Aaron satte sig bredvid mig samtidigt som mamma la upp lite mat på sin tallrik.

Tack och lov så vände det inte sig i magen, jag kunde äta men det gick långsamt. Jag satt och lyssnade på mamma och Aaron som pratade om skolan. Det kändes skönt att dom försökte bete sig som vanligt, att prata som om att ingenting hade hänt.
"Hur känner du gumman?" Frågade mamma och jag kom tillbaka till verkligheten.
"Med vad?"
"Med skolan, vill du vara hemma några dagar eller vill du tillbaka?" Sa mamma och tittade varmhjärtat på mig. Jag svalde och harklade mig innan jag svarade.
"Jag vet inte." Mumlade jag fram. Jag ville egentligen tillbaka till verkligheten. Tillbaka till Carro och Jordan. Men jag kunde inte. Jag kunde inte låtsas att allt var normalt, för det var det ju inte.
"Då tycker jag du stannar hemma några dagar tills du känner dig helt redo, är du okej med det?" Sa hon och la huvudet lite på sne. Jag nickade bara och fick ett leende tillbaka. Sen fortsatte middagen som vanligt.