Dödligt vatten

Kapitel 9

John vaknade flera gånger under natten på grund av hämndtankarna. Han lät bli att väcka Frida, men varje gång han vaknade tittade han länge på henne och tänkte på vad Amos hade gjort. För varje gång blev Johns hat mot Amos starkare.

På morgonen låg John vaken med hämndtankarna snurrande i huvudet när Frida vaknade.

"God morgon", sa hon.

"Hur känner du dig?", frågade John.

Frida steg försiktigt upp ur sängen, gick till vattenkranen och fyllde ett glas. Sedan tog hon en värktablett. John suckade när han såg henne svälja den. Hon vände sig mot honom.

"Kom hit", sa hon.

John steg upp ur sängen, gick fram till Frida och lade armarna runt henne. Hon slöt ögonen. Just då vibrerade Johns telefon.

"Förlåt", sa han.

"Det är okej", sa Frida.

John tittade på telefonen och suckade. "Uppdragsmöte om en halvtimme". "Jag vill stanna här med dig".

"Det är okej", sa Frida. "Det kommer säkert snart en läkare".

"Okej", sa John och kysste henne. "Vi ses senare".

"Du, John". "Om jag får tillåtelse av läkaren så åker jag hem". "För några dagar eller någon vecka bara såklart". "Men jag skulle vilja komma bort härifrån ett tag".

John stod tyst en stund och nickade sedan. "Okej". "Jag förstår".

"Stör det dig om jag gör det?".

"Inte alls". "Om du känner att du vill åka hem ett tag så är det klart att du ska göra det".

Frida log. "Tack".

En halvtimme senare satt John i samma mötesrum som han hade suttit i snart tre månader tidigare före delfinuppdraget. Nu var rummet helt fullt på fyrtio personer. Bland dem fanns Oskar, Tom, Anna, och Niklas och Axel som hade varit med på Johns tidigare uppdrag. Större delen av personerna i rummet var tjugo år eller äldre och fördelningen mellan kvinnor och män var jämn. Jan stod längst fram i rummet och gick igenom namnlistan.

"Okej, alla är på plats", sa han efter en stund och lade ifrån sig listan. "Våra vanliga spanare har sett ett flertal MDF fartyg åka omkring på havet som har släppt ut metallvirus". "Vår grupps uppgift är att kartlägga hur många sådana fartyg MDF har i våra vatten, komma på hur vi ska stoppa dem och ta reda på var MDF tillverkar metallviruset". "Ja, det är många uppgifter". "Men när vi väl har klarat av dem kommer hela FMD:s mål bli att attackera MDF och stoppa metallvirustillverkningen". "Men först till våra förarbeten". "Vi kommer att jobba både ute på havet i spaningsgrupper och här på högkvarteret". "Vi försöker variera spanings- och högkvartersgrupperna så att det inte hela tiden är samma personer som tar risker". "Och gällande högkvarteret så är bevakningen sträng just nu". "Om någon vill lämna högkvarteret på egen tid måste man få ett skriftligt tillstånd av mig eller en annan uppdragsledare och visa upp det för en vakt".

Jan stannade med blicken på John längre än på någon annan när han tittade gruppen.

"Och om någon vill ge sig ut på havet och får tillåtelse så är det ändå på eget ansvar". "Frågor?" Jan såg sig omkring igen. "Arbetsfördelningen är inte ännu helt klar". "Jag skickar arbetsuppgifter och skift åt er under dagen". "Nu kan ni gå". "Inte du John, jag vill prata med dig en stund".

"Vi väntar utanför", sa Oskar och gick ut med Tom, Anna och de andra i gruppen. Jan stängde dörren och vände sig mot John.

"Jag hoppas att du tar det här uppdraget på allvar", sa han. "Att du är fokuserad".

"Såklart", sa John.

"Att du inte har hämndplaner".

"Jag tar uppdraget först, sedan har jag ihjäl Amos".

"Så du vill hämnas". Jan sa det med ett tydligt missnöjt tonfall.

"Men jag tar...", började John.

"Jag hörde vad du sa", avbröt Jan. "Men om du menar det och håller det är jag tveksam till". "Det är fullt möjligt att vi stöter på Amos under spaningspass och då vill jag vara hundra procent säker på att du inte ger dig på honom".

"Jag kan försäkra dig om att jag inte kommer att avslöja oss när vi spanar".

"Det kan inte du heller veta säkert". "Det är möjligt att känslorna tar över om du får syn på Amos". "Jag beklagar att jag pratar så här, men det här uppdraget får inte misslyckas". "Så en psykolog får avgöra om du kan vara med".

"En psykolog?".

"Ja". "Du kommer att varje kväll under uppdragets gång att träffa en psykolog". "Varje session kommer att vara kort, men du måste gå på dem alla". "Du får bara skippa dem om du blir sjuk".

John nickade. "Okej". "När är första besöket?". "Imorgon?".

"I kväll", svarade Jan. "Klockan sju". "Du behöver inte ta med dig något annat än dig själv". "Återigen, jag beklagar att jag gör såhär, men jag vill som sagt inte ta mera risker än nödvändigt med det här uppdraget". "Och jag hoppas att du släpper hämndtankarna helt och hållet". "För det första så får vi, som du vet, bara döda i självförsvar och i situationer som det är nödvändigt för att lyckas med våra uppdrag". "För det andra, att ha ihjäl Amos kommer inte att laga Fridas arm eller få något annat som han har gjort ogjort". Jan blev tyst en stund. "Du kan gå nu". "Och då klockan sju till psykologen".

John gick ut ur rummet och fick syn på Oskar, Tom och Anna.

"Mitt och Oskars rum", viskade han.

De gick till Johns och Oskars rum och på vägen berättade John vad Jan hade sagt till honom efter uppdragsgenomgången.

"Jans tillit till dig är inte hög för tillfället", sa Tom när de var framme.

"Nå, det är inte utan orsak", sa John och öppnade dörren. "Gissa vad jag kommer att göra vid sidan om uppdraget och psykologbesöken".

"Söka efter Amos", svarade Oskar.

"Ja". "Hjälper ni mig?".

"Såklart", svarade Anna. "Världen klarar sig bättre utan honom".

"Vad exakt vill du ha hjälp med?", frågade Tom.

"Att komma ut och in i högkvarteret utan att märkas", svarade John. "Jag vill inte att ni följer med mig ut efteråt, stanna på högkvarteret".

"Du bestämmer", sa Oskar.