Dödligt vatten

Kapitel 14

Oskar, som var tillbaka på sitt och Johns rum, lade undan telefonen efter att han hade skickat sitt meddelande till John. Den följade timmen låg han på sin säng, tittade upp i taket och funderade på hur John hade det och hur det hela skulle gå för honom. När Oskar såg framför sig John och Amos slåss blev han oroad. Ja, John kunde mycket när det kom till att slåss, men Amos var mera erfaren. Hoppas John lyckas skjuta Amos och inte behöver slåss, tänkte Oskar samtidigt som telefonen vibrerade. Det var Tom: Kom ner på lunch. Oskar svarade och gick sedan mot dörren. Han öppnade den och gick ut, och insåg då att han inte hade tagit nyckeln. Han gick snabbt tillbaka in efter den och stängde dörren. Samtidigt som han stoppade nyckeln i fickan sprang en grupp yngre barn förbi honom. Två av dem stötte till honom. Oskar tittade efter dem när de sprang mot andra sidan korridoren. Han ryckte på axlarna och gick ner till matsalen. Tom och Anna var redan där.

"Hur gick det för John?", frågade Tom när Oskar satte sig ner.

"Han kom med på taxin", svarade Oskar. "Jag meddelade åt honom att vara försiktig men efter det har han varken ringt eller skickat meddelanden". "Så troligen har ingenting hänt ännu". "Eller så...".

"Det har nog inte hänt något ännu", avbröt Tom som förstod vad Oskar tänkte. "John kommer klara sig".

Anna nickade. "Det gör han nog".

"Ja, ni har nog rätt", sa Oskar.

De tittade på varandra. Och kunde se varandras oro trots det som de just sagt.

När de hade ätit gick de till båthuset. Jan, Tia, Axel, Mats och tre andra kvinnor var på plats.

"Vi är lite färre idag", sa Jan. "Metallviruset är inte det enda viruset som stör oss nu". "Om ni blir sjuka så skippa spaningsskiften med låg tröskel". "Men ja, idag simmar vi alla till ön som mina grupper har sett ett fartyg från". "Om vi ser det ska vi dels slå fast till hundra procent att det rör sig vid det området och dels kolla upp en sak som John undrade över igår när han var med mig". "Som vanligt ror vi ut så långt vi kan och sedan simmar vi alla till ön".

Det tog tid för dem att komma till ön. För en gångs skull hade de inte alls stött på mindre MDF båtar medan de var i vattnet. När de kom fram blåste det ordentligt och många fick snabbt kallt. Väntan blev lång. Det tog över en timme innan de kunde höra mindre MDF båtar. Och kort därpå syntes fartyget.

"Jag undrade just om det alls skulle dyka upp", sa Jan och vände sig mot gruppen. "Då kan vi slå fast att dess rutt går här".

"Vad var det som John hade märkt igår?", frågade Tia.

"Han reagerade på att de släppte ut metallvirus från aktern, vilket de gjort tidigare också", svarade Jan.

"De gör det igen", sa Axel och pekade på fartygets akter.

"Det fartyg som jag såg i förrgår med min grupp gjorde det också då", sa Tia.

Oskar tittade fundersamt i vattnet och vände sig sedan mot Jan. "Kan vi hoppa i och se hur botten ser ut här i närheten?". "Det är knappast utan orsak som de släpper ut mera av det trots att det redan finns".

Jan nickade. "Du och Tom är ett par, Tia och Anna är ett par, Axel och Daniela är ett par". "Ni simmar alla ut cirka tjugo meter, den ena i paret dyker och den andra håller utkik".

Oskar, Tom, Anna, Axel, Tia och Daniela, en smal kvinna med kortklippt blont hår, klev ner i vattnet, drog cyklopen över ögonen och började simma.

"Det här blir bra", sa Tia efter en stund. "Jag och två andra dyker".

"Jag kan vara den ena", sa Oskar.

"Jag kommer också", sa Daniela.

"Då håller ni andra utkik", sa Tia. "Oskar och Daniela, dyk när ni är redo".

De dök alla tre nästan samtidigt och började simma mot botten. Sikten var väldigt dålig just här. Oskar rörde i botten först. Han gissade att det var kring tio meter djupt där. Han började röra sig längs botten och var nära att krocka med Daniela. En stund senare simmade de båda upp till ytan. När de klöv ytan såg de Tia dyka ner igen.

"Jag simmar åt vänster, du åt höger", sa Daniela till Oskar.

"Okej", sa Oskar och dök på nytt. Han simmade nedåt och åt höger. Vid botten rörde hans hand i något. Oskar vände sig mot det. Det var en trälåda. Han simmade några meter framåt. Flera lådor i en hög. En metallviruskälla. Men det var något underligt med den. Oskar simmade närmare högen. Lådorna läckte inte ut grön sörja. Den här källan var inte aktiv längre. Han simmade upp till ytan igen. Tia och Daniela var också uppe.

"Jag såg en hög med trälådor, men ingenting läckte ut ur dem", sa Oskar.

"Jag såg också några lådor tio meter bakom mig", sa Daniela och pekade över axeln.

"Så källan som är här är inte aktiv", sa Tia.

"Antagligen är det inte bara den", sa Oskar. "MDF vet om att källorna inte håller för evigt". "Därför fortsätter de släppa ut det".

De simmade tillbaka till ön med Tom, Anna och Axel, och berättade för Jan vad de hade sett.

"Så källorna som är här är inte aktiva", sa Jan. "Några andra länders Mästerdykare har under det senaste dygnet rapporterat samma sak".

"Så om vi slår ut fartygen och platserna som MDF tillverkar metallviruset på så kanske vi blir av med det", sa Axel.

"Det är möjligt", sa Jan. "Det är möjligt".

De simmade tillbaka till roddbåtarna och rodde tillbaka till högkvarteret. Det var mörkt när de kom till båthuset.

"På basis av våra spaningar och de övriga Östersjöländernas Mästerdykare är det ganska säkert att MDF har sju större fartyg som rör sig på Östersjön", sa Jan när alla hade klivit i land. "Jag och de andra uppdragsledarna ska diskutera hur vi delar upp våra attackgrupper mellan länderna". "Och samtidigt ska jag meddela att det även här inte finns källor på havsbotten".

Dörren till båthuset öppnades och JP kom in. Han tittade på Oskar.

"Är det du som är Oskar Granstedt?", frågade han.

"Ja", svarade Oskar.

JP höll upp en nyckel. "Då är det här din rumsnyckel". "Det står ditt namn på den".

"Oj då". "Jag måste ha tappat den när de där barnen sprang in i mig". "Tack så mycket".

JP gick fram till Oskar och räckte över nyckeln. "Jag antog att det var din rumsdörr som den låg utanför, så jag knackade på dörren en stund men ingen öppnade". "Jag tänkte att du kanske inte hörde så jag öppnade dörren". "Men du var inte där". JP såg med ens bister ut. "Och det var inte John heller".

Oskar stelnade till. Tom och Anna såg också nervösa ut. Jan såg förvirrad ut.

"Var John inte på rummet?", frågade han. "Men han har ju feber". "Han borde...". Jan blev tyst och tittade fundersamt på Oskar, Tom och Anna. Och när han såg deras nervösa ansiktsuttryck gick ljuset upp för honom. Han tittade besviket på dem. "Ni tre kommer upp till mitt rum nu!".