när jag såg dig (pausad)

kapitel 1

jag har aldrig klagat på mitt liv. Det är bra som det är, eller var rättare sagt. Innan jag fick reda på min fars dödsbädd att jag var en varulv. Min mamma var förkrossad över hans död och det tog år innan vi ens pratade med varandra. Jag kunde se ut genom fönstret på morgonen och se henne skifta och springa iväg genom skogen. Men en dag kom hon inte tillbaka till vår stuga utan den som kom hem till mig var en brun svart varg jag aldrig sett tidigare.

jag har alltid haft en förmåga att få vargar att skifta tillbaka. jag koncentrerade min blick på vargen som började morra och visa tänderna mot mig. jag brydde mig inte eftersom jag ofta fick hjälpa mamma med sin skiftning efter fullmånen. men den här vargen kämpade tappert emot mig men gav upp när den förstod att jag ändå skulle vinna. innan den helt skiftade tillbaka och när vargens päls började försvinna gick jag in i vardagsrummet och hittade ett par av pappas gamla jeans som mamma inte lagt undan. 

när jag kom ut igen stod en kille framför mig. han hade mörkt brunt hår och mörk bruna ögon. hans läppar var böjda uppåt i ett leende. jag stirrade rakt på hans ögon och kastade byxorna åt hans håll. jag vände mig om och väntade på att han var färdig. efter en stund harklade han sig och jag vände mig om. i min pappas byxor såg han ut som en pojk version av min pappa. jag kunde inte hjälpa att le lite svagt åt synen men fick ett drygt svar från killen "gillar du vad du ser?" jag fnös och himlade med ögonen. såklart han skulle säga det. vad annars skulle en kille säga när dom precis skiftat framför en tjej. min röst lät trött men bestämd "nej. den är lika ful som din varg" jag kunde höra hur han morrade och hur hans tänder började växa "ta det lugnt. den var väl okej. men din varg var ändå inte det snyggaste jag sett" han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

efter en stund av stirrande suckade han ljudligt "jag är Derek iallafall. du måste vara Fanny?" jag nickade och Derek log mot mig. klart att han skulle le så fint "om du kan gå och packa så vi kan dra snart så skulle det vara bra" Derek tittade lite irriterat på mig. jag var chockad över hur snabbt hans humör ändrades. från en snäll gentleman till en dryg kille. jag visste inte vad jag skulle göra så jag vände mig om och stampade in i stugan. jag smällde igen dörren när jag kommit in och såg hur Derek såg efter mig med en oroad blick. 

min resväska låg mitt på sängen och jag kastade argt i kläder från garderoben. tårar rann ner för mina kinder då jag inte visste var min mamma var. samt hur jag bara kände mig hopplös och liten. jag kände mig tom inuti. 

efter ett tag av packande och gråtande var jag klar. jag gick fram till mitt skrivbord och öppnade lådan. där låg halsbandet precis var jag lämnade det. halsbandet bestod av en silverkedja och i slutet av kedjan hänger en liten svart kristall. jag fick det av pappa i 16 års present. då visste jag inte varför han gav mig det men nu vet jag. han ville vara med mig för alltid. han ville skydda mig. det är jag evigt tacksam över även fast jag aldrig hade det då för det var fult. nu älskar jag det mer än mig själv.

min bokhylla som står på den högra sidan av sängen är full av böcker. dom flesta om varg legender och andra fulla av mina ord. jag har minst 20 dagböcker och 10 självskrivna böcker. jag brukade skriva dagbok när pappa dog och egna böcker när jag var i skolan och hade tråkigt. jag gick fram mot den och drog över kanterna på böckerna. jag stannade vid en bok jag är helt säker på inte var där innan. den handlar om mates. det alla vargar vill ha.

en mate är en själsfrände man får och lever med i resten av sitt liv. min mor hittade pappa på hennes 18 års dag. jag är 17 nu och börjar tvivla på chansen att få en. jag måste vara varg fult ut för att få en och jag ville bli det dagen innan min födelsedag. med mamma. men det kan jag inte nu och min födelsedag är om 1 vecka. jag drog ut boken och packade ner den i resväskan. innan jag hann blinka kom en isande vind förbi mig. jag tittade runt och som jag gissat stod min bästa vampyr vän Anastasia där med ett leende på läpparna och gyllenbruna ögon.

jag gick fram mot min bästis och blev kramad av henne. jag kunde inte hålla tårarna tillbaka utan dom började rinna nerför mina kinder igen. Anastasia slutade krama mig och stirrade på mig "vad är det Fanny?" jag snyftade och torkade bort tårarna "mamma är borta och jag ska bo i en ny flock" jag hulkade fram svaret och kramade om henne igen. hon drog handen på min rygg och hyschade mig medan jag grät. efter en stund sa hon "det blir bra. jag kan komma och träffa dig ibland. ok?" jag nickar i kramen innan jag hör ett lågt morrande komma från dörren.

jag tittade upp och drog ifrån kramen. jag torkade tårarna och tittade instinktivt mot dörren. Anastasia såg mot dörren och väste lågt. det tog några minuter innan en brun hårig kille med mörkbruna ögon tittade fram. jag pustade ut men kände hur Anastasia inte slappnade av. jag tog hennes hand och viskade i hennes öra "han är här för att ta mig till mitt nya hem. han skadar ingen och du kommer inte det heller. ok?" hon nickade men tittade rakt på Derek med hat i blicken. blicken sa typ något som "om du skadar henne dödar jag dig" min bästis kunde vara läskig när hon ville det.

det ända Derek gjorde var chockerande. han gick fram mot mig och tog tag i min arm och började dra mig ut ur rummet. jag försökte bryta mig loss från hans grepp men han höll bara i hårdare. jag gav upp efter en stund och tittade mot rummet där Anastasia stod och stirrade tomt ut i luften. mitt hjärta stannade nästan när jag kom på att halsbandet var i resväskan som var kvar i mitt rum. jag tittade ner och såg mig hålla i resväskan med min fria hand.

när vi kommit ut släpper han mig och jag tar upp min hand i en position som är redo att slå Derek i ansiktet. jag andades häftigt och tittade rakt på Derek innan jag började gå mot honom. han ryggade tillbaka när jag rörde handen mot hans ansikte. innan jag han tänka något känner jag hur starka armar drar runt min midja och drar mig bakåt. jag skriker och sparkar men inget hjälper. greppet släpper och jag vänder mig om och stirrar rakt in i två iskallt blå ögon. det blonda håret ligger rufsigt runt huvudet och hans läppar är böjda uppåt. jag kan höra hur han mumlar med sig själv "min" jag skulle antagligen inte ha hört det. jag fnyser åt honom och han öppnar munnen "jag är Dylan. jag är alfans son" som om det skulle betyda något.