V Ä R D E L Ö S

Del 42

Thomas stängde av den lilla apparaten på bordet och la ner den i fickan.
"Tack för ditt mod och din tid. Behöver du något?" Frågade han och jag kunde bara tänka på en sak.
"Vatten." Viskade jag fram för min röst var helt förstörd. Mina ögon sved och tårarna hade torkat på mina kinder.
"Fixar jag. Sitt kvar här och hämta dig en stund så kommer jag tillbaka." Sa han samtidigt som han reste sig upp och lämnade rummet.

När jag och mamma var själva så brast jag. Jag hulkade och skakade okontrollerat. Hon drog genast in mig i sin famn och höll om mig hårt. Det var så skönt att det äntligen var över. Nu kunde jag lämna detta bakom mig och försöka återvända till mitt liv. Jag kände mig fortfarande inte säker för jag visste ju att han var där ute någonstans men nu var jag iallafall ett steg närmre säkerheten.

Dörren öppnades och in kom Thomas med en flaska vatten till mig. Jag tog tacksamt emot den och tog flera klunkar. När det ljuvliga vattnet var nere så sneglade jag på påsen bredvid mig. Juste!
"Jag har med mig kläderna från den kvällen också. Ifall där finns några bevis menar jag." Sa jag och räckte fram påsen och gav till Thomas.
"Jättebra." Sa han och tog emot den. Jag kände lättnaden när kläderna var borta från min hand. Jag hatade dom kläderna. Mamma tog min hand och kramade om den.
"Jag kommer ta ditt ärende framåt men jag kommer även behöva förhöra dom du var där med, för även om dom inte såg något så kanske dom hörde något. Även det lilla är ett stort steg i rätt riktning. Så jag skulle behöva deras kontaktuppgifter." Sa Thomas och la ett papper och en penna framför mig. Jag nickade och tog pennan och började skriva.
"Du får självklart säga till dom att dom kommer bli kontaktade av polisen, så dom inte blir oroliga så att säga." Sa han och så jag log mot honom. När jag hade skrivit ner allt så lämnade jag över pappret och pennan och reste mig upp.

"Tack för hjälpen."
"Det är mitt jobb." Sa Thomas och sträckte fram sin hand så jag tog tag i den och skakade lite lätt.
"Det enda du behöver göra nu är att försöka återgå till ditt liv, även om jag kan tänka mig att det är svårt. Vi ska hjälpa dig så gott vi kan och du kommer bli meddelad när något händer." Sa han medan han släppte min hand och skakade hand med mamma.
"Ha en fortsatt bra dag." Sa mamma när vi var på väg ut från förhörsrummet.
"Detsamma." Sa Thomas innan vi försvann runt hörnet.

Sekunden jag tog steget ut från polisstationen så kunde jag andas igen. Jag kunde le. För nu var det dags att lägga detta bakom sig och blicka framåt.

När jag och mamma var framme vid bilen så stannade hon.
"Hur känns det?" Frågade hon mig som också hade stannat.
"Förvånansvärt bra." Sa jag och drog in ett djupt andetag.
"Så bra. Behöver du något nu?"
"Ja, jag behöver hämta lite böcker i skolan." Mamma nickade och hoppade in i bilen. Jag gjorde samma sak innan vi rullade iväg mot skolan.

Det var tyst och fridfullt i bilen. Det var knappt några bilar ute på vägen. Mamma satt och nynnade med i låtarna som spelades på radion medan jag satt med huvudet lutat mot fönstret och tittade ut. Jag såg skolan närmade sig och hur pulsen började stiga. Varför jag blev nervös var ett mysterium. Det känns som om att alla i hela skolan vet vad som hände mig och kommer döma mig, även om det inte är så. Mamma svängde in på parkeringen och stannade i en parkeringsruta. Hon satte i handbromsen och vände sig mot mig.
"Ska jag följa med in?" Jag skakade på huvudet och fuktade läpparna.
"Det behövs inte, det går fort." Hon tog min hand och kramade om den.
"Stressa inte. Jag ska ingenstans." Hon gav mig en puss på kinden och log mot mig innan jag gick ur bilen. Jag gav mamma en sista blick innan jag gick mot den stora dörren.

Dörren var lika tung som sist och när jag kom in i korridoren var det som om ingenting hade ändrats. Allt kändes normalt. Folk stod och pratade vid skåpen, det stod något par mot ett skåp och nästan åt upp varandra, vilket nästan fick mig att skratta. Jag gick längre in i korridoren och märkte hur folk inte ens märkte av mig, som om jag var en av dom. Vilket jag var men det var inte vad jag tänkte när jag gick in. Jag gick med ett leende på läpparna mot mitt skåp när jag stannade upp mitt i en rörelse.