V Ä R D E L Ö S

Del 43

Jag hade varit hemma några dagar från skolan och jag mådde verkligen inte bra. Jag ville knappt lämna min säng, det var som Carro hade sagt. Mitt psyke hade verkligen kommit ikapp.

Varje liten sak som påminde mig om den kvällen får jag panik av. Egentligen bara att se mig själv i spegeln är extremt jobbigt. Jag hade tagit avstånd från Aaron, även om han skickar meddelanden hela tiden och frågar om jag behöver något. Jag älskar honom fortfarande, men det är som om att jag är rädd för honom. Jag vill inte vara rädd för honom, verkligen inte, jag vill att han ska vara min trygga plats. Men det är som om allt Matthew gjorde mot mig har fått mig att bli rädd för alla män i min omgivning. Jag vågar inte lämna huset, knappt mitt rum och jag vet att mamma är orolig för mig.

Jag har knappt hört av mig till Carro och Jordan heller. Jag skrev ett sms till dom för någon dag sen att jag behöver tid för mig själv, vilket dom förstod. Jag hatar att jag har blivit såhär. Jag trodde verkligen att jag skulle bli som vanligt efter den korta tiden i skolan, men det var som om att min kropp spelade mig ett spratt.

Mamma tittar till mig hela tiden när hon är hemma och när hon är på jobb så ringer hon mig så fort hon har en lucka. Hon försöker få i mig mat men det är så svårt. All syn på mat får det att vända sig i magen, även om jag vet att jag måste äta. Jag tvingar i mig vatten varje dag dock och kanske lite frukt. Det som har gått bäst är glass, det kan jag tolerera. Mamma sparar alltid en portion mat i kylen till mig ifall jag blir sugen på mat, vilket jag uppskattar. Jag uppskattar verkligen allt som alla gör för mig, även om jag kanske inte visar det. Jag hatar egentligen att vara en börda för andra och att veta att folk mår dåligt över att jag mår dåligt.

Jag känner mig äcklig. Riktigt äcklig. Kan vara för att jag inte har duschat på flera dagar. Men jag har ingen ork att duscha. Den enda lilla orken som finns inom mig går åt att ta mig till och från toaletten när det verkligen inte går att hålla sig längre. Mamma har sagt till mig att det finns en chans att jag kommer känna mig bättre om jag tar en dusch, men det tvivlar jag på. Det är inte så att jag kan spola ner minnena i avloppet, även om det skulle ha varit väldigt smidigt.

Jag hade inte ens orkat kolla på film eller serier på dessa dagarna, om jag inte sov så låg jag bara och stirrade upp i taket. Mina tårar var slut för längesen så nu låg jag bara och grät, fast utan tårar om det är möjligt.

Min väckarklocka visade att hon snart var fem, vilket betydde att mamma skulle komma hem närsomhelst. Som på kommando hörde jag hur nyckeln vreds om i dörren och mammas röst ekade i hallen.
"Jag är hemma!" Hon ropade så varje dag även om hon visste att jag inte skulle svara. Någon gång har jag försökt svara men då kommer det ut så tyst att bara jag hör det. Jag hörde hur hon gick runt på nedervåningen innan hennes steg hördes i trappan. Jag förberedde mig mentalt på att jag skulle behöva prata innan hon knackade mjukt på min dörr. Hon brydde sig inte om att vänta på ett svar, för då hade hon fått stå kvar där ute hela kvällen. Hennes varma leende mötte min känslolösa blick.
"Hej gumman." Hennes mjuka röst bröt tystnaden som jag hade stängt in mig i. Jag tittade bara på henne som svar. Hon gick mot sängen och satt sig på sängkanten. Jag vände mig så jag låg på ryggen med händerna på magen.
"Kan jag göra något?" Frågade hon försiktigt, som om hon var rädd att hennes ord skulle ta sönder mig mer.
"Nej." Mumlade jag fram och mötte hennes blick. Hon tog min hand och kramade om den lätt innan hon reste sig upp igen.
"Jag finns alltid här, det vet du."
"Tack." Viskade jag fram och fick ett leende tillbaka. Hon lämnade mitt rum och stängde dörren bakom sig.

Att detta tar hårt på mamma vet jag om. Jag hör henne gråta varje kväll även om hon försöker göra det diskret. Jag vill verkligen visa för henne att hon inte behöver vara orolig och att jag mår bra, men det är ju ett mission impossible.