V Ä R D E L Ö S

Del 44

Sashas perspektiv

Jag har snart inte träffat Aaron på två veckor. Jag har dock inte varit i skolan på typ två veckor. Jag har inte ens sagt till honom varför jag undviker honom men jag känner på mig att han på något sätt förstår varför. Jag saknar honom men jag vågar inte ta initiativet att skriva till honom och be honom komma hit, det känns som om att jag gör det kommer allt komma tillbaka.

Jag har kämpat med mig själv dessa veckorna jag har varit hemma och det har blivit snäppet bättre. Jag äter, dock inte så mycket. Jag är uppe ur sängen på dagarna och jag umgås med mamma nästan varje vaken sekund, förutom när hon är på jobbet. När hon inte är hemma så är det jobbigt, ensamheten får mörkret att bubbla upp inom mig igen. Att se sig själv i spegeln går nuförtiden, men det blir jobbigt att kolla för länge. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Jag orkar inte gå runt i konstant rädsla.

Mamma som stod vid spisen och rörde runt i en kastrull fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Jag satt vi köksbordet och skar grönsaker medan mamma lagar mat. Hon kollade åt mitt håll lite då och då och varje gång jag mötte hennes blick så log hon. När jag var färdig med grönsakerna så plockade jag undan disken och tog fram tallrikar. Jag blev dock distraherad av min mobil som lös upp. Jag tog upp den och såg ett sms från Jordan i en gruppchatt vi tre har.
-tja, vi skulle bara kolla med dig så allt är ok.

Jag skrattade till och skakade på huvudet åt meddelandet. Jag är så tacksam att jag har Carro och Jordan för dom kör på som om allt är normalt, vilket är det enda jag vill. Dom håller inte på att gå på glas runt mig. Dom skämtar, pratar på om allt och får mig på andra tankar. Jag log medan jag skrev in ett snabbt svar.
-jodå, det hade ju kunnat vara bättre men jag klagar inte. Eller jo, det gör jag faktiskt.
Jag hann inte ens lägga ner mobilen förrän jag hade fått ett svar.
-kör inte slut på dig själv. Vem ska vi annars snacka skit med i så fall? Casey? Pfft, det kan du bara glömma.
-jag lovar. Älskar er.
-och vi älskar dig.

Jag la ner mobilen på matbordet och vände mig mot mamma. Hon höll i en kastrull och var på väg mot mig. Jag flyttade mig ur vägen så hon kunde sätta ner den på bordet. Jag tog fram dricka medan mamma tog den andra kastrullen och ställde den på bordet.
"Hoppas det går att äta." Sa mamma när hon satte sig ner mittemot mig. Jag nickade och log samtidigt som jag tog upp en liten portion på min tallrik.

Mamma hade övertalat mig att följa med och handla innan idag, för jag har helt ärligt inte varit utanför huset på två veckor. Jag var väldigt skeptisk i början men när mamma körde ut från infarten så kändes det ändå okej. Det kändes bra enda till vi körde in på parkeringen och jag såg allt folk. Mamma hade tagit min hand och sagt att det kommer gå bra, så ja jag litade på henne. Men det gick allt annat än bra. Alla som gick mot mig kändes som om att de skulle överfalla mig. Jag gick så nära mamma jag kunde hela tiden och kollade ner på marken framför mig för att undvika ögonkontakt med någon. Det enda jag kände så fort jag kom in i affären var att jag behövde komma därifrån. Fort. Allt kändes som om att det gick i slow motion men efter en evighet så var jag i bilen igen. Det var då tårarna började rinna. Mamma hade suttit och hållit om mig länge innan jag hade lugnat ner mig och vi kunde köra hem.

"Varför blir det aldrig bra?" Sa jag och petade i maten som jag knappt hade rört.
"Vad menar du?" Frågade mamma och la ner sin gaffel på tallriken.
"Jag. Varför blir jag aldrig bra?" Orden kom ut som en viskning och jag kände klumpen i halsen. Mamma tog min hand över bordet och kramade åt medan första tåren rullade ner för min kind.
"Det enda jag vill för din skull är att det ska gå över. Men det tar tid, det går inte över på en natt. Jag vet att det är jobbig som tusan men jag vet att det går över." Allt det mamma säger vet jag redan om men det hemsöker mig hela tiden så jag önskar mest av allt att det ska gå över på en natt.

"Jag orkar snart inte mer." Tårarna rann nu okontrollerat. Mamma hade gått runt bordet och satt nu på stolen bredvid mig. Hon drog armarna runt mig och höll om medan jag grät.
"Jag saknar pappa." Viskade jag fram efter en lång stund av gråt i mammas famn. Tårarna rann fortfarande och jag kände inte att det skulle sluta på en lång stund.
"Jag med gumman." Mumlade mamma tillbaka och grät tillsammans i vad som kändes som flera timmar.

Dagen efter vaknade jag kände att jag måste komma ut. Jag klarar inte av att vara instängd i mina tankar längre. Jag reste mig från sängen och gick ner till mamma som satt och snurrade med skeden i kaffet. Det såg ut som om hon inte hade sovit på hela natten. Hon vände sig om och tittade på mig när hon märkte att jag kom in i köket.
"Jag behöver komma ut." Sa jag innan hon hann säga något.
"Okej, ska jag följa med dig?" Sa hon och var på väg att resa sig upp. Jag stoppade henne med att skaka på huvudet.
"Nej, jag behöver rensa tankarna. Själv." Sa jag så hon tittade oroligt på mig.
"Är du säker? Du vet vad som hände igår.." Sa hon försiktigt.
"Jag kommer bli galen om jag ska behöva ligga i min säng och vara fast i tankarna idag också. Jag lovar mamma, jag kommer ringa om det inte funkar." Hon såg ut att lugna ner sig lite men den oroliga blicken fanns fortfarande i hennes ögon.
"Ha ljudet på på mobilen och lova att vara försiktig." Sa hon och gick mot mig och kramade om mig.
"Jadå." Sa jag när vi släppte kramen. Jag tvingade fram ett leende innan jag tog på mina skor och jackan och gick ut.

Jag orkade inte bry mig om att sätta på mig anständiga kläder så mjukisbyxorna fick duga bra. Jag hade inte ens tänkt på att jag inte har borstat tänderna eller att jag inte har ätit någonting, men nu var det försent för att bry sig.

Det var mitten av november och kylan hade börjat komma. Det var skönt dock. Att känna något annat än den kvava, tryckande värmen jag känt på mitt rum de senaste veckorna. Jag fick dock dra upp blixtlåset på jackan och stoppa händerna i fickorna efter att ha gått en bit.

Utan någon som helst aning om var jag var på väg så hade jag hamnat på parkeringen till skolan. Den stora klockan ovanför ingången visade att hon snart skulle vara tolv, vilket betyder att lunchen skulle börja när som helst. Jag stod lite gömd bakom ett träd och kollade runt bland bilarna på parkeringen. Jag såg hans bil nästan direkt. Den stod nästan i mitten av allting. Det värkte i hjärtat bara av att se hans bil. Jag blev distraherad när jag hörde hur folk började gå ut från skolan. Dom skrattade och pratade som om livet vore perfekt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade den känslan. Att kunna gå runt och skratta med Carro och Jordan som om allt var som vanligt.

Jag vände ner blicken i marken och tryckte tillbaka tårarna som ännu en gång lurade i ögonvrån. Aldrig att jag skulle gråta nu. Jag har gråtit mer än nödvändigt, nu ville jag bara att allt skulle gå mot det bättre. När jag tittade upp märkte jag hur ett speciellt gäng stod lutade mot husväggen. De hade varsin cigg i antingen mungipan eller handen och pratade om någonting. Helt plötsligt brast alla ut i skratt, men hans skratt var det enda jag hörde. Jag hade inte hört hans skratt på flera veckor. Han hade gått runt på glas runt mig och han hade alltid en bekymrad blick så fort han såg mig. Det krossade mig att han inte betedde sig såhär när han var med mig. Jag hade förstört honom, han vågade inte ens vara sig själv runt mig längre för han var rädd att jag skulle gå sönder. Jag blev visserligen lite glad över att han fortfarande kunde ha kul och släppa loss runt sina vänner, så jag hade inte helt förstört honom.

Matts ögon på mig fick mig att frysa till is. Jag spärrade upp ögonen och stirrade rakt på honom. Ingen hade märkt att han stirrade rakt ut i ingenstans. Jag kände hur min puls ökade i bröstkorgen och hur svetten började bildas i handflatorna. Jag märkte hur hans hand började lyftas mot Aaron men hans blick var fortfarande på mig. Jag skakade panikslaget på huvudet i hopp om att han skulle fatta att jag inte ville att Aaron skulle veta att jag var här. Han sänkte handen igen men kollade fortfarande på mig. Jag nickade tacksamt och han nickade diskret tillbaka. Jag vände mig om snabbt därefter och tog mig hemåt.

Hela vägen hem tänkte jag på honom. Hur han har förändrats sen min olycka. Hur jag har förstört hans fina leende. Hur jag har förändrats. Hur allt bara har vänts upp och ner. Hur livet verkligen inte är som jag hade planerat att det skulle vara.