Ljudet av fågelkvitter får mig att vakna till liv. Jag öppnar sakta ögonen och det första jag möter är morgonens strålar som kikar in genom ett fönster. Yrvaket försöker jag gnugga sömnen ur mina ögon. Jag tar förvirrat ett titt runt mig. Vänta var är jag? Sedan slår gårdagen till som ett blixtnedslag. Regnet, mamma, bron, Alex. Vad hände efter? Jag måste svimmat igen igen? För det sista jag minns var på bron. Är jag hos Alex? Jag ligger i en stor säng i ett av hörnen i det stora fyrkantiga rummet med mörkgråa väggar. Rummet är möblerat med möbler som ser ut att kosta en förmögenhet. En stor tv, svart skrivbord och matchade garderob. Allt ser snyggt och rent ut. Jag lägger huvudet på kudden igen och känner värken som dunkar i huvudet. Jag drar snabbt upp min hand mot pannan och minsta lilla beröring får mig att snabbt rycka undan handen igen. Men inte innan jag känner hur såret nu pryds utav något typ av stort plåster eller förband. Jag drar förvirrat ihop mina ögonbryn. Okej?
Om det inte vore så att jag är i stort behov att kissa så hade jag valt att ligga kvar i denna mjuka, varma sängen för evigt. Ljuset från världen utanför säger mig att det inte är allt för tidigt. Utanför skiner solen och jag hör fåglarna som väckte mig. Det finns inga spår kvar från ovädret igår. Som att det aldrig hände. På ett sätt skulle det inte förvåna mig om det visade sig att det aldrig hände, att det bara var en dröm. Men samtidigt säger plåstret på min panna något annat.. att jag verkligen tänkte avsluta det hela igår...
Med en obehaglig känsla i kroppen drar jag bort det varma täcket och jag kollar förvirrat på kläderna som pryder min kropp. Ett par gråa mjukisbyxor och en väldigt stor ljusblå hoodie. Detta är inte mina kläder? Betyder det att...
Okej Alex har antagligen sett mig utan kläder
Jag kommer aldrig kunna se honom i ögonen igen. Någonsin.
Trots pinsamheten kan jag inte undgå att känna mig tacksam att han inte lät mig behålla de genomblöta kläderna. Jag svänger mina bara fötter över kanten på sängen och de träffar det kalla golvet. Direkt när jag ställer mig upp märker jag hur stel hela min kropp är. Som om jag har sovit i evigheter. Jag anar även en viss träningsvärk i benen. Antagligen tack vare allt springande igår. Jag tassar försiktigt fram till dörren och när jag öppnar den anar jag en doft av pannkakor. Jag märker även att det hänger en klocka på väggen i hallen framför mig. Kvart i nio. Plötsligt hör jag en person vissla rytmiskt på en melodi och jag följer automatiskt ljudet med försiktiga steg. Jag går ner längst hallen och ner för en trappa. Bara av det jag har sett nu så kan jag konstatera att det är ett stort och välskött hus. Väggarna är vita och minsta lilla detalj på väggar och golv ser genomtänkt ut. Jag smyger fram till en stor öppning till vänster. Försiktigt kikar jag in och inser att det är köket jag har hittat. Jag skådar direkt en bar ryggtavla framför spisen. Chockat spärrar jag upp ögonen och backar bak ett steg. Vilket resulterar att jag backar in i en stor vas. Jag drar efter andan och hinner precis fånga den innan den slår i marken.
"Ashley?" Bara hans röst får håret på mina ramar att resa sig. Jag lyfter blicken och ser honom i öppningen till köket, kollande på mig med höjda ögonbryn där jag står och håller vasen i min famn. Snabbt sätter jag upp den igen på sin plats och rätar på ryggen. Mina ögon hamnar först på hans bara överkropp och jag kollar generat bort direkt. Alex verkar däremot inte märka av de, eller så bryr han sig inte. Han är säkert van. Men en sak hinner jag notera. En tatuering på hans bröst. Dock hinner jag inte reflektera över vad den skulle föreställa, för min prioritering är att snabbt fokusera min blick på något annat.
"Hur mår du?" Frågan är så uppriktig, men samtidigt hör jag hans oro. Jag möter blygt hans ögon och nickar samtidigt som jag får ut ett tyst "bra". Han ler mot mig och jag besvarar det försiktigt. Jag kollar mig runt innan jag vänder mig mot honom igen, en aning obekväm.
