Jag ser ut över korridoren. På det gråa, plast-laminerade golvet springer sjukhuspersonal hetsigt runt med stora blodfläckar som täcker deras ljusblåa uniformer.
Folk skriker och jämrar sig i smärta. Läkare tvingas meddela närstående om att patienten inte överlevde. Förtvivlande, argsinta, nedstämda människor med tomma ansiktsuttryck sitter samlade i väntrummen.
Panik. Detta ord som används så lätt, så vardagligt att när man upplever det så finner man inte ord. Detta är panik.
Mitt hjärta slår hårt i det ömmande bröstet, han kan inte riktigt se sin kropp men skakningarna och smärtan är oundviklig. Dörren bredvid min obekväma plaststol slängs hastigt upp. Ut stiger Kims morsa. Jag studerar hennes ansikte noga, varenda linje, varenda skugga, varenda blodådra längs hennes hals. Hon ser på mig med ett leende. Ett påklistrat leende. Hon anstränger sig hårt för att se på mig med en vänlig blick men de röda ögonen och våta näsdukarna i hennes knytna hand vittnar om helt annat.
YOU ARE READING
Livet är så underbart, ibland.
Teen FictionKim är en sjuttonåring som lever ett normalt svenssonliv i den lilla hålan Viken i Dalarnas djupa skogar. Han bor tillsammans med sin mamma, pappa, tre lillebrorsor och storasyster. Kims pappa Krister är präst och hans mamma Maria är musiklärare på...
