Det värsta som finns

Då var jag riktigt rädd

Det stod bara ett ord "simning". Trots det kunde jag känna hur odjuret som sover inom mig reste sig och växte sig stort, hur trycket över bröstet ökade, hur min puls steg. Jag kunde känna hur min kind bleck alldeles blöt. Jag stirrade ut på mörkret utanför mitt rum och önskade att jag bara kunde försvinna.
Varför, varför just nu?

Jag stirrade på simhallen och önskade att den bara skulle försvinna. Resten av mina klasskompisar verkade bara glada och som vanligt. Minns de inte vad som hänt!? Jag känner hur något plötsligt tar tag i mig. Jag ryckte till och försökte ta mig loss.
-Hallå Emilia vad gör du? frågar min kompis Lisa med en bekymrad blick.
-Jag vill bara inte, okej!? Släpp mig!
Jag slet mig loss och stannade, Lisa kollade åt mitt håll men fortsatte bara gå mot ingången. Jag stod där och stirrade upprorisk mot ingången, hoppades att den skulle vika sig och lämna mig ifred.
-Emilia, du måste komma nu, sa min idrottslärare med ett tålamod som snart skulle rinna ur henne.
Jag gick in med en sammanbiten min på läpparna.
Hur kunde alla bara ignorera det, tänker dom inte alls på Max? Dom var ju trots allt i samma byggnad när det hände?

Jag blundade och tog ett djupt andetag, andades ut och gick in.

Jag stod där bland alla andra bara ett par meter från den hemska avgrundsdjupa poolen. Det kändes som att jag skulle kvävas i min trånga baddräkt.
-Okej, så idag ska vi träna på att simma längder och även dyka, sa idrottsläraren och fingrade på sin visselpipa.
-Ställ er på startpallen i en fin kö.
Jag gick långsamt och såg till att hamna längst bak i kön. Men det gick ju inte att undvika, någon gång skulle det bli min tur.

Jag klev med darrande ben upp på startpallen. Jag kunde liksom känna lukten av det, lukten av blod, smärta, lukten av död. Hon mindes det så väl, Max, idrotten, att hon och Max var dom enda kvar och framförallt vad som hände sen.

Jag vänder mig om i vattnet och ser hur det långsamt stiger upp blod från botten. Jag simmar snabbt fram för att se vad som händer. Jag känner hur hela kroppen darrar hur mina armar fryser till is när jag ser det, det är Max som ligger på botten. Den svala luften slog mot mitt ansikte. Jag skriker på hjälp men ingen kommer. Jag dyker ner igen och greppar hans arm, jag får en chock när jag inser att den är alldeles kall. Men jag vägrar tro att han faktiskt inte är vid medvetande, att han aldrig ska sluta sina ögon igen. Jag kippar efter något som inte finns, försöker förtvivlat få luft till lungorna. Jag känner hur jag blir alldeles snurrig. Men jag vill inte dö, jag vill verkligen inte!

Jag drar honom mot friheten, mot luften. När mitt huvud träffar vattenytan så såg jag det, dom stirrar på mig alldeles tomma hans ögon möter mina och jag inser det, han var död.

Jag stirrade ut mot vattnet. Jag kommer inte dö, det är inte farligt, du kommer överleva tänkte jag och hoppade sedan i.

💗
Hade tråkigt och bestämde mig för att skriva lite :)
💗tack för att du tog dig tid att läsa min novell💗