Jag rusar uppför trapporna, tårarna rinner, allt blir suddigt, jag slänger mig på sängen, stirrar upp i taket och där är hon. Abby, hon är överallt. I tavlor, i taket, i mitt huvud, överallt och ingenstans. Borta, hon kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig få höra hennes skratt, se hennes leende eller få titta rakt in i hennes klarblåa ögon. Jag kommer aldrig få säga hejdå.
Abby hon var så mycket mer än bara min vän, hon var min förebild, den som jag aldrig klarat mig mer än några dagar utan, den som alltid var positiv och alltid bara skrattade bort allt och min bästa vän, den snällaste människan på jorden.
Alla mina tankar, känslor, minnen allt som jag brytt mig om, den väggen av vackra och fantastiska minnen rasade, som käglorna som möter bowlingklotet, helt oskyldiga och försvarslösa, dom var så sköra och helt plötsligt var allt förstört.
Abby, den mest fantastiska personen i mitt liv, nu fanns hon inte längre och jag hann inte ens säga farväl.
-Ja, vi har tyvärr några dåliga nyheter att berätta, sa vår lärare Elisabeth.
Jag stänger av, vill inte höra någon annan säga det, jag vet precis vad hon kommer säga.
-Eran klasskompis Abby har som ni vet insjuknat i cancer och för ett par veckor sedan gick hon tyvärr bort.
Abby, när hon sa hennes namn växte klumpen i min mage, trycket över bröstet blev större. Det känns som att hela jag ska spricka och att kvar kommer det bara finnas en liten oskyldig flicka. Abby, hon som gjort så mycket för mig helt utan anledning. Jag hade aldrig gjort något för henne bara tyngt henne med mina problem och nu var det försent, jag skulle aldrig kunna få henne att må bättre, kommer aldrig kunna säga hejdå, aldrig kunna visa min enorma tacksamhet över allt hon gjort. Om man bara kunde skruva tillbaka tiden, om jag bara kan gå tillbaka och berätta hur mycket jag älskade henne. Jag försökte blinka men ögonlocken hade klistrat fast. Jag rusar ut ur klassrummet, känner allas blickar på min ryggtavla men jag springer, flyr från allt, från alla, från henne, från sanningen. Jag sjunker ner mot ett hörn bland alla skåp, ensam precis som hon.
Jag ser i ögonvrån hur läraren går mot mig.
-Hej Olivia, jag vet att det här är svårt för dig, men..
-Ja såklart det är! fräser jag.
Tårarna bara rinner det finns inget som kan stoppa dom, jag förklarar allt tänker inte utan bara berättar.
-Jag vet att du är ledsen och det är okej men lyssna, jag har ett råd till dig.
-Vad? säger jag och torkar tårarna från mina kinder.
-Jo, jag tror att du skulle må lite bättre om du faktiskt kunde säga hejdå till Abby, därför tror jag att det skulle vara en bra idé att skriva ett brev till henne, då får du något slags avslut.
När jag kommer hem kliver jag uppför trappan upp till mitt rum. Jag slår mig ner vid skrivbordet tar fram ett brev och ett papper.
"jag älskar dig Abby♡︎"
