Jag gick genom det kalla, piskande regnet mot mötesplatsen. Klockan började närma sig 22:00 och det hade redan börjat skymma. Jag gick tyst, trots klackarna på mina höga stövlar och undvek ljuset från gatlyktorna - en vanlig människa skulle inte kunna se mig. Ungefär 50 meter längre farm stod det en gestalt, så jag antog att det var honom jag skulle träffa här.
Han stod med ryggen mot mig så än hade jag inte blivit upptäckt. Bra. Jag hade sedan tidigare fått varningar om att vara uppmärksam mot honom och tillsägelser om att inte lita på honom. Han var ju trots allt en underjordisk varelse - liksom jag.
Jag höll ena handen på min ljuddämpade pistol, redo att dra upp den ur bältet och steg sedan fram ur mörkret. Han vände sig långsamt om.
"Så du kom", sa han.
"Ja, varför skulle jag inte komma?", sa jag lite retsamt.
Han bara tittade på mig.
"Jag har med mig stenen", la jag till snabbt.
"Vart är den?", frågade han misstänksamt.
Jag stack den fria handen i innerfickan på min kappa och tog ut en ask, en liten ask som hade ett mycket värdefullt innehåll.
Jag öppnade asken och höll upp det lilla föremålet så att han kunde se det, men inte tillräckligt nära för att han skulle kunna ta den.
"Nu vill jag ha det du lovade mig", sa jag sakligt.
"Vänta lite", svarade han och kollade upp mot himlen.
Jag följde hans blick och såg plötsligt en mörkgrön varelse som höll i något svart, varelsen for med full fart ned dampande från skyn. Först trodde jag att det skulle bli blodigt, men innan varelsen slungats sönder på marken stannade den upp och singlade svävande ner den sista metern med en mjuk landning. Nu kunde jag se att det var en älva klädd i en kort, mörkgrön sammetsklänning som varsamt höll i en svart låda - som var längre än varelsen själv. Jag misstänkte att det var min specialutvecklade båge.
Jag kom på mig själv med att stå och gapa som ett fån.
"Så det här är bågen och assistenten som jag skulle få i utbyte?" frågade jag skeptiskt medans jag fortsatte att studera älvan.
"Bågen är korrekt, men...", började han tankfullt att svara - och såg också lite förvånad ut.
Innan han hunnit avsluta meningen hördes ett skrik, ett människoskrik.
Jag snurrade runt och såg en otroligt vacker varelse dra den sista livskraften ur människan som stod där, med en hand mot dess axel.
"En tjuvlyssnare", sa hon med den ljuvaste rösten jag någonsin hört.
Hon sträckte ut ena handen mot pistolen, som den lille varelsen fortfarande höll i. Pistolen svävade genom luften rakt fram till hennes öppna hand. Sen gick hon fram till mig och sträckte fram pistolen, överrumplat tog jag emot pistolen och satte ner den i mitt vapenbälte bredvid all ammunition.
"T-tack", stammade jag fram.
Hon log.
"Jag heter Penelope, vi ska tydligen bli själsfränder du och jag", sa hon glatt.
Jag tvingade fram ett leende. Och försökte att inte se alltför överlycklig ut.
Jag märkte att det hade slutat regna först när jag och min nya "själsfränder" gick till min Porsche Cab, jag låste upp den på håll och när vi var framme vid bilen drog jag bak taket och satte mig framför ratten. Penelope satte sig graciöst ner i passagerarsätet bredvid mig.
Jag startade motorn och började rulla ut från parkeringen.
"Nu ska vi hem till mig, jag bor några mil här ifrån i en herrgård." förklarade jag.
"Jag vet vart den ligger", sa hon glatt.
Hon knyckte med handleden och bilen flög upp i luften. Jag stirrade panikslaget på vägen som blev mindre och mindre. Sen kom jag på att jag måste se ur fånig ut där jag satt. Så jag sträckte på mig.
"Ehm... hur gör man nu?", frågade jag lite osäkert.
"Du kör och gasar som vanligt", svarade hon som om det vore det självklaraste i världen.
"Ehm... okeej", svarade jag och provade gasen.
Bilen skuttade fram i början men snart lärde jag mig hur den fungerade.
När vi väl var hemma gick vi och la oss. Penelope sov inte på madrassen jag hade bäddat åt henne, hon sov svävade i luften ovanför madrassen.
