De tror att jag är förtryckt

Del 1- När din önskan inte får slå igenom

Solen skiner, luften känns kvav, fåglarna kvittrar och växterna har återigen växt till liv.  Egentligen skiljer sig inte denna dag från en vanlig vårdag. Men för mig, är den livsavgörande. Det finns en anledning till varför min andning är intensivare idag, varför mina steg känns tyngre och varför min ångest tycks ha ångest. Jag, den 17 åriga Jasmine, från Solna, med ex-muslimska föräldrar från Iran och jag har valt att ta på mig slöja. Detta efter år av frågor, kunskapsbildning, miljontals google sökningar, hundratals Youtube klipp och oändliga samtal med imamer, lärda och systrar från olika Facebook grupper. Nu är vad som har känts som en evighet kommen... Äntligen ska jag få bära min hijab - my crown in glory.

Min föräldrar har aldrig under min uppväxt uppvisat några tecken på islamisk tillhörighet, även om de under min barndom, räknade sig själva som muslimer. Min pappa hette Ahmed, men numera heter han Anders och min mamma Pervin har valt att behålla sitt förnamn. När jag var liten firade vi aldrig de muslimska högtiderna, Eid Al Fitr och Eid Al Adha, utan firade istället, jul, påsk, midsommarafton och alla de traditionella svenska eller rätt ut sagt kristna högtiderna. Vi firade till och med Gustav II Adolfs dödsdag som inträffar och inträffade 6:e november, varje år, men detta kan jag ursäkta med att mina föräldrar är f.d. göteborgare. De älskar sin gamla hemstad och håller många av dess traditioner nära om hjärtat. Att äta Gustav en Adolf-bakelse den 6:e november är vad som formar den typiske göteborgaren- det har mina föräldrar alltid sagt. I och med att det var där mina föräldrar träffades och gifte sig, efter att ha flytt den iranska regimen i början av 1980-talet har det alltid varit mycket tjat om den staden, och ännu fler rundor. Mitt finaste minne av Göteborg är dock inte alla Lisebergs resor som jag har åkt på, även om de har varit en väsentlig del av min barndom, men mötet jag nyligen hade med en syster i Göteborgs stora moské. Syster Sara, som hon hette, var den som peppade mig till att ta mig slöjan och torkade bort mina tårar när jag förklarade för henne hur illa det låg till. Hon satt tålmodigt mig i flera timmar och lät mig luta på hennes axel. Må Allah belöna henne för det, och låt det in sha Allah bli hennes gärning in till paradiset.

Medan jag kliver av bussen, och tar de kvarstående 100 stegen hem, plingar de till i mobilen. Det en notis från messenger. Sara Nazari står det. Det tog mig inte mer en millisekund att förstå vem det var. Det var systern från moskén.

Sara Nazari: Asalama Aleikum syster. Du skulle sätta på dig hijaben idag, den 01/04-2013, hur gick det? Hur var omgivningens reaktion? (Väntar på ett glatt besked), jag hoppas verkligen att det gick bra'1

Jag: Wa Aleikumu Salam syster, jag är nämligen på väg hem just nu. Mina föräldrar har inte sett det en och planen var att jag skulle sätta på mig den i skoltoan innan den första lektionen, men det blev inte av. Jag tror det blir enklare ifall jag börjar med mina föräldrar, och så får jag se ifall de accepterar eller inte.

Sara Nazari: Det är förståeligt syster. Jag hoppas som sagt att det går jättebra. Oavsett hur det går så är jag alltid ett samtal bort och det vet du, må Allah stärka dig syster.

Jag: Amiin syster, må Allah välsigna dig, för din snällhet.

Det här var det enda jag behövde. Sara är verkligen en genomsnäll syster. En sådan som jag aldrig någonsin har mött, men jag vet att flera av hennes sort gömmer sig i sina hem eller befinner sig i någon av världens moskér. Kindness är indeed a mark of faith.

Jag knappade in portkoden och dörren öppnades, i lika seg takt som den alltid gjorde. Men det var något med denna dag, där alltid verkade gå trögare än vanligt, så jag drog upp dörren istället för att vänta lika tålmodigt som jag alltid brukade göra. Så fort jag klev in i portdörren, så mötte lukten av cigaretter mina näsborrar och jag kunde känna hur varje rökbubbla gick in i mina lungor. Aldrig har rök lukt känts lika stark, så jag sprang istället upp till min våning ett där jag bodde. Planen var att jag skulle ta på mig slöjan i porten, men denna röklukt var verkligen gräslig och mina lungor kunde inte hantera en enda rökbubbla till. Jag har istället fått en bättre plan och det är att ta på mig slöjan, strax innan middagen. Mina föräldrar har redan sett mig be med slöjan på, så jag försöker intala mig själv att detta inte kommer att vara stort ett problem, även om jag innerst inne vet att det kommer att vara det.

Så nu är min slöja på, min vackra svarta chiffong sjal som bildar ett vackert kontrast med min vita långärmade skjorta och mina svarta kostymbyxor. Hej mamma och pappa! sa jag glatt, samtidigt som lukten av den hemlagade lasagnen ersatte lukten av cigg-lukten som hade fastnat i mina näsborrar några sekunder tidigare. 

- Hej Jasmin! svarade de i mun på varandra.

- Har du inte bett klart, varför är duken kvar på ditt huvud? frågade pappa.

- Det är ingen duk pappa och det vet du, så sluta upp med det där. Det sårar mig svarade jag.

- Duk eller hijab, kalla det vad för vad du vill, men den vill jag inte ha syn på under vår middag sa han bestämt.

- Men tänk om jag väljer att bära den på heltid då? Hur ska vi göra då?

- Men då är då, jag vill inte att du har på mig den nu sa han i längre ton, när han märkte att jag talade i en god ton

- Jag vill börja bära på heltid pappa. Från och med idag.

(Pappa suckade och mamma små flinade) 

- Vad är det du skrattar åt mamma? frågade jag

- Detta måste vara ett aprilskämt va, för det finns ingen annan förklaring till varför du skulle vilja bära något som din egen mor har valt att slänga bort, svarade hon irriterat.

- Jag har valt att ta på mig hijab, för att lyda Allah. Det här mitt beslut på samma sätt som det var ditt beslut att ta av dig hijaben. I all välmening, men jag hoppas att ni ser motsägelsefullheten i att inte låta mig styra över min klädsel, när du mamma, flydde ditt land för att du inte fick styra över ditt, sa jag.

Båda blev helt stumma, men pappa fick ändå fram några ord.

- Det är inte samma sak sa han, samtidigt som han kliade sig själv på huvudet.

- Det är exakt samma sak sa jag, samtidigt som jag plockade upp min tallrik, mitt glas och mina bestick. Det är ingen skillnaden mellan att tvinga av respektive tvinga på. Tvång är tvång och det kvittar vem de riktar sig mot, eller under vilka omständigheter det sker i, fyllde jag i. 

- Det har rätt i Jasmin, men vi vill bara ditt bästa och vi ska verkligen suga på den här karamellen. Jag hoppas att du förstår att detta är ett känsligt ämne för oss, men vi vill inte att du ska vara sur på oss.

- Jag är inte sur på er och det har jag inte heller några planer på att bli heller, men jag vill bara att ni ska respektera mitt val, stötta mig i det här, sa jag.

Ingen av de såg lättad ut. Deras axlar var hopsjunkna och deras blickar lämnade inte tallriken som låg framför de. De hade hoppats på att jag skulle vika mig, men jag hoppas att de inser att det här är det topp tre viktigaste besluten jag någonsin har tagit i mitt liv. Det första var att säga Trosbekännelsen, det andra var att praktisera Islam och det tredje beslutet är detta-  att äntligen ta på mig min hijab.