Novellsamling 2

Den allergiska ridläraren.

Jag har alltid älskat hästar. När jag var liten så var det en självklarhet att jag skulle jobba med hästar. Min mamma hade ridit som liten men blivit avkastad. Efter det så slutade hon rida och började hata hästar. När hon fick reda på att jag gillade hästar och brukade vara i stallet så stoppade hon mig. Hon hittade på att jag hade blivit allergisk mot hästar. Som den dumma 10:åring jag var så trodde jag på henne och slutade vara i stallet.

-Älskling vart ska du?

-Till stallet och kolla på hästarna.

-Just det gumman, din läkare Billy sa att du är allergisk mot hästar.

-Va?!

-Du kan dö om du är med hästar.

Jag minns att jag sprang in på mitt rum och grät. Jag ringde min bästa vän Tilde som red på ridskolan.

-Jag är allergisk mot hästar, skrek jag i luren.

-Va? Hur fick du reda på det?

-Billy sa det!

-Vem är Billy?

-Min läkare!

Jag undvek hästar, jag ville ju inte gärna dö. Åren gick och jag fyllde 12. Mina föräldrar är skilda och pappa hade bott i Tyskland i 5 år nu utan att jag hade träffat honom. På min födelsedag så kom han äntligen hem, han hade ett stort paket med sig.

Jag öppnade sakta det och var nära att tappa hakan när jag såg innehållet. Det var en ridhjälm, ridstövlar, och ridkläder. Allt var så fint. Sen kom jag på det.

-Men pappa jag är allergisk.

-Är du? Oj då.

Han berättade att han tänkte ta med mig till Tyskland och att jag och han skulle bo där. När jag skulle packa så tog jag med ridsakerna. Dem var för fina för att lämnas kvar hemma i Sverige.

En vecka senare åkte jag och pappa iväg till flygplatsen. Efter ett tag så var vi framme i Tyskland. Pappa visade mig till hans nya bil och jag hoppade in i den. Vi åkte iväg till hans hus. Det var ett stort vitt hus och bredvid stod ett stall. Jag trodde knappt mina ögon, bredvid stallet fanns det en hage och där stod det en brun häst.

Pappa såg vad jag tittade på och sa:

-Det är Adla, din häst. Fast om du är allergisk får vi ju sälja henne.

Just då orkade jag inte bry mig om att jag var allergisk. Jag gick fram och klappade henne. Ingenting hände, jag reagerade inte. En vecka senare så red jag på henne. Pappa hade tagit med mig till läkaren som hade påpekat att jag inte var allergisk. Mamma hade ljugit. Jag hatade henne.

Sen så lärde jag mig mer och mer om ridning och blev riktigt duktig. När jag var 18 så började jag jobba som ridlärare. Jag jobbade med hästar hela dagarna. När jag var 25 så hände mardrömmen. Jag blev allergisk på riktigt. Jag trodde jag skulle dö när läkarna sa att jag var allergisk. Men efter lite pill så lyckades vi köpa en medicin jag kunde ta. Efter ett tag så flyttade jag och min nya häst Apollo till en liten stuga bredvid stallet. Det är jobbigt att alltid ta min medicin. Men så länge jag får träffa hästar så kan jag leva med det.