Vi kommer att träffas igen

1. Döden är bara början

Lesley la sig ned bredvid Norman på kökssoffan som var alldeles för liten för båda två. Men de ville vara nära nu.

"Jag bryr mig om dig, verkligen." berättade Lesley.

De tittade båda upp på det vita spruckna taket som de hade målat på. Små röda och gula blommor sträckte sig över springorna i taket som fanns där i tron om att en dag kunna kollapsa det. Det blomstrade om fina minnen.

"Jag vet." Svarade Norman, hon hatade tystnaden.

"Varför är vi så tysta? Vi brukar ju prata tills våra munnar gör ont." frågade hon men visste varför. Även om hon förstod så ville hon höra Lesleys sköna röst, den var en tröstande säkerhet att hålla i.

"Du ska dö",Sa hon hårt "jag är inte riktigt på ett prat humör." Hon pillade en brun hårslinga ur Normans ansikte.

"Allt kommer att bli okej, vi ses igen. Jag vet det." Sa Norman tyst.

"Hur kan du vara så säker?" Hon var på väg att börja gråta, man kunde höra det i hennes röst. Vem var det som hade tagit allt hennes hopp?  Var de de långnäsade som hade tagit det när de dödat henne inombords genom att tygla henne? Var det alla sammanbrott som långsamt och smärtsamt dragit det ur hennes händer mitt framför ögonen på henne? Var det hon själv som hade tagit det ifrån henne? Hade hennes oro och ångest ätit upp det? I sådana fall borde det finnas där någonstans. Långt, långt nere i henne, där det gömde sig från ljuset. 

"Gråt inte." sa hon.

"Det gör jag inte" men nu gjorde hon det. Det gjorde ont i ögonen när hon försökte hålla dom öppna. Norman andades skarpt och ansträngde sig för att prata:

"Vi kommer att träffas igen, någon annanstans, på en tyst plats utan allt bakgrundsljud, för vi är en i hjärta och sinne, och det vet du."

"Tack" Lesleys tårar hade slutat rinna och hon kämpade för att hålla tillbaka.  Fanns det ändå lite hopp kvar? Hade lite småbitar av de fastnat när det dragit sig undan för att gömma sig?

"För vadå?"

"Allt. Dig." hon tog Normans händer och höll dem hårt. Men nu  blev hon stressad, överröst med ångest.

"Ta mig med dig." Sa hon och mötte Normans blanka ögon, hon satte sig upp långsamt.

"Till döden?" hon skrattade tyst och hest men det var inte roligt. Hon visste, hon förstod."Jag älskar dig din tok."

Lesley drog för andan:

"Nej, jag är seriös, jag gör det, det finns inget liv utan dig."

Norman såg desperat in i hennes svarta, djupa pupiller som var stora som tallrikar från alla droger. Hon förstod och sa inte emot, hon hade känt samma sak, de var samma person.

Lesley ställde sig upp och släppte Normans kropp som föll hårt och tyst på kökssoffan. Hon vred lätt på sig med ett hest stön. Hon rörde sig knappt längre och henne ögon var halvöppna. Men i den lilla öppna springan under ögonlocken syntes liv och längtan. Små andetag fick dem att darra och tysta blanka tårar hade torkat på hennes kinder, nya trängde sig långsamt ut genom springorna. Hon vred kämpande på huvudet och blickade mot Lesley som gick till andra sidan köket. Lesleys tröja var blöt från alla tårar men hon var okej, eller så skulle hon bli det, snart.

Hon sträckte ut en svag arm som darrande och tog ett löst grepp om den gula pillerburken. Hennes ansikte utstrålade en euforisk sorg som kändes i hela kroppen. De var i slutändan nu och ingenting spelade någon roll. Så som de alltid hade sagt: