Good girls

Mamma?-17

Lisas perspektiv
Jag vaknade och skrek. Skrek allt vad jag kunde, ville att det skulle bli som de förgående nätterna där Michael rusat in i mitt rum för att kontrollera att jag mådde bra. Det var gulligt av honom och jag började känna mig allt mer bekväm med Michael. Hans humor var skum, hans skratt var fint och han var nog jordklotets snällaste person. Ärligt. Jag ångrar att jag inte tagit mig tid att lära känna honom innan.

Nog om det,på senaste tiden har jag drömt mycket mardrömmar. Väldigt mycket. Egentligen är mardrömmen bara ett tomt svart hål och jag är alldeles ensam i drömmen. Drömmen består av tre scener varav den sista får mig att skrika högst:
'Jag går genom en mörk, tom korridor. En sjukhuskorridor. Det hörs hesa röster från rummen som jag passerar. Jag går länge och korridoren känns nästan oändlig,som om den inte har något slut. Men tillslut kommer jag fram till ett litet rum. Jag öppnar dörren utan att tänka. Där inne ligger mamma på sjukhussängen. Hon är likblek i ansiktet och ligger med stängda ögon. När jag kommer fram till bädden öppnar hon ögonen och viskar med hes och intensiv röst:
Lisa, kärleken kan komma från oväntat håll. Den är blind. Så se till att ta vara på chansen, för snart är den borta likaså som dig. Sedan stängde hon sina ögon och maskinen började pipa. Hon var död' Det var just där jag vaknade upp och skrek.
Och det hände även idag, eftersom jag drömde samma dröm om och om igen. Jag undrade vad det kunde betyda att mamma var på sjukhuset och att kärleken var blind. Skulle jag kanske ringa henne? Jag hade trots allt varit här ganska länge och vi hade inte pratat ännu. Jag var säkert påväg att få ett till syskon, om jag känner min mamma rätt. Suckandes slutade jag skrika och satte mig i sängen. Ingen kom. Jag pustade ut och insåg att jag hållit andan. Jag kände hur snabbt mitt hjärta slog när jag övervägde att ringa eller att fega ur. Dem kanske sov? Jag funderade medans jag beundrade mammakontaktens fina profilbild. Det var jag och mamma på en strand, någonstans.., skrattandes på en picknickfilt, antagligen tog pappa kortet. Tillslut suckade jag och körde en yolo,tyckte in numret och ringde. Mamma svarade efter några minuter.
"Ewa"sade hon och jag började nästan gråta av att få göra hennes röst, hon levde. Jag ville inte erkänna det men jag hade faktiskt saknat henne.
"Mamma". En flämtning hördes och helt plötsligt en hög crash. Telefonen eller en person låg antagligen på golvet. "MAMMA!"skrek jag förtvivlat. Inget svar. Det fick inte hända. Men det hände.
----
Hej;)
Idag kändes kapitlet, rätt bra...ajaha näe men aja.
Michael är mycket mer än allt det jag skrev i texten, det vet vi alla.
Så shippar ni Calum och Lisa,Luke och Lisa eller kanske Michael och Lisa. Eller Jon och Alexander,Ahah vad vet jag? Näe men hoppas ni mår bra. Jag mår skit, bokstavligen. Jäkla feber som förstör mitt simsnördade:-(
Förlåt så jättemycket för bajsupdt..ska bli bättre;)
Aja hejdå:)
Bye
Bye
Baaajj;)