Huset i grundsund och röda converse

Där sitter de på andra sidan rättssalen och blänger på mig. Jag blänger tillbaka, jag vet att jag har rätt till det. Jag rättar till den gråa kavajen, ler mot min advokat som sitter bredvid mig. Hon tittar trött på mig och ger mig ett svagt leende tillbaka. För henne är jag och mitt fall bara ett i mängden, ett trist problem bland många andra som hon tvingas ta tag i. Men för mig är det inte trist och inte ett problem bland alla andra. Jag ser hur Gabrielle stryker bak de bruna håret i en stram tofs på andra sidan rummet. Hennes hår är så likt mitt, som en kopia. Med insidan är det en annan sak. En gång var vi som bästa vänner, gjorde allt tillsammans. Fiskade krabbor, badade köpte glass och lekte häst. Alla fina minnen utspelar sig vid huset i Grundsund. Huset där vi växte upp, skrattade, grät, bråkade, skapade minnen. Jag pressar samman mina smala läppar och vänder blicken mot Anders. Anders som tagit allt efter mamma, från det blonda håret till den solbrända hyn och de blåa ögonen. Så olik mig och Gabrielle på alla sätt. En gång var han min förebild, den coolaste i världen. När han cyklade fort på vägen med sina kompisar och hjälpte en katt ner från ett träd. Vilken hjälte. När han första gången visade hur man fiskar de största krabborna med hjälp av illaluktande fiskhuvuden, en stank som kunde kväva en. Han stod ut, med hopbitna käkar och ett leende på läpparna. Men det var då, flera år sedan innan de spreds över Sverige och lämnade mig kvar i Göteborg med pappa och det gamla sommarhuset. Nu ser jag ned på Anders där han sitter med en tight svart kostym och med glimten i ögat. I hans värld kretsar allt kring pengar och framgång, likaså för Gabrielle. Ingen brydde sig om varken pappa eller huset medans han levde.

Efter att Anders hade slutat gymnasiet stack han direkt, lämnade oss handfallna på fläcken utan att se tillbaka. Han ville göra något stort, upptäcka världen, bli rik. Sedan den dagen har varken jag, Gabrielle eller pappa sett mycket av honom. Inte ens på jul kunde han bemöda sig att lämna sin karriär och träffa sin familj, aldrig i livet. Då trodde jag att Gabrielle var annorlunda, och det var hon ju. Fast inte heller hon blev kvar i Västergötland. Vi hade stora planer, vi skulle bo i sommarhuset i grundsund själva och ha fest. Vi skulle dansa tills solen kastade sitt blodröda kvällssken över havet, dansa tills vi föll ihop och inte orkade mer. Men så mötte hon sin kille från Norrland och plötsligt var hennes största passion skogen, skidåkning och att bilda familj. En ny familj med flera barn och en man, en familj i vilken jag och pappa inte rymdes och där stod vi plötsligt, jag och pappa. Jag planerade aldrig att lämna Göteborg med sina höghus och stora hamn, jag skaffade mig ett eget liv på plasten jag växt upp på. Pappa flyttade ut till Grundsund på heltid och jag hälsade på så ofta jag kunde. När han en dag fick beskedet om en obotlig cancer kom det som en chock, en virvelvind som vände upp och ned på allt i mitt liv. Inte ens då tog sig mina syskon tid att komma ned till platsen de växt upp på. Inte heller när pappa lades in på sjukhus och jag fick se efter sommarhuset i Grundsund helt själv, och inte heller när vi hade fått beskedet om att pappa bara hade 2 månader kvar i livet, nej inte ens då. Men på hans begravning, då kom dem. Trots att de inte dykt upp på någon av hans födelsedagar så stod de där på hans dödsdag i svarta kläder och duttade ögonen med kritvita servetter. Familjerna som jag knappt träffat tidigare, än mindre lärt känna, kramade om mig, beklagade sorgen.

Efter den dagen stannade de i Göteborg i flera veckor. Men inte för att stötta mig eller hjälpa mig med sommarstugan som skulle tömmas på pappas ägodelar. Nej, de kom för att ta anspråk på den del av arvet pappa aldrig gav dem. De hade aldrig stått honom nära, aldrig egentligen brytt sig om honom, precis som de aldrig brytt sig om mig. Det var jag och pappa som funnits där för varandra. Det var vi som hade tagit morgondopp på regniga sommarmorgnar, det var vi som hade spenderat månader med att måla om huset, vi som hade dansat ensamma runt midsommarstången några timmar för sent, firat jul tillsammans, gråtit över Titanic tillsammans. Det hade alltid varit han och jag, självklart ville han inte lämna över sina ägodelar till de barn som övergivit honom redan vid 50 års ålder.

Gabrielle och Anders försvarsadvokat försöker hävda att en förälder måste fördela arvet på alla barnen, att de inte går att ge allt till en. Hennes skarpa röst skär i mina öron och jag orkar egentligen inte lyssna, vill bara stänga av. Så Småningom blir det våran tur att prata och min advokat börjar rabbla om hur Gabrielle och Anders aldrig brytt sig om pappa. Hennes röst är iallafall behagligare, men rummet börjar bli kvavt och stämningen är tryckt. Jag tittar ned på mina bleka händer. Mina fingrarna är långa och för smala, de ser svaga ut. Efter vad som känns som en evighet lämnar vi rummet och domarna ska överlägga om vem som ska få rätten till vad. Jag känner plötsligt hur hjärtat börjar slå snabbare och svetten bryter ut i hårfästet. Jag måste ut, och går med snabba steg mot dörrarna. Gabrielle och Anders följer mig stint med blicken utan att säga något. Väl ute slutar mitt hjärta att slå snabbt, men en tyngd lägger sig över bröstet. Det känns som att mitt hjärta är tungt, gjort av kall, hård sten. Om vi inte vinner rätten till huset så kommer det att renoveras och säljas. Alla minnen kommer suddas ut med vit färg och det kommer hyras ut för dyra pengar till familjer med mycket pengar och snoriga, bortskämda ungar. Jag vet att pappa gav huset till mig för att de skulle stanna i familjen, bevaras i sin forna form och prakt. Han litade på mig och känslan av att jag sviker honom om vi inte vinner rättegången sitter fast, inbiten i min kropp. Jag skrapar med mina röda converse på den blöta betongen. De lyser som stoppljus i Göteborgs gråa dimma och de lyser upp min tillvaro. Jag fick dem av pappa när jag fyllde 47. Jag sade att jag var för gammal för sådana skor nu men han skrattade och sade bara att man aldrig blir för gammalt för sånt man verkligen tycker om, och jag hade alltid älskat röda converse.

Jag går in igen och ställer mig utanför den bruna dörren. Gabrielle och Anders kommer och ställer sig bredvid.

"Du vet att vi också har rätten till huset va?" säger Gabrielle plötsligt. Hennes bruna ögon är iskalla, munnen hårt sammanpressad och den spetsiga näsan i vädret.

Jag känner plötsligt hur det hettar i ansiktet och hur ögonbrynen rynkar ihop sig till en otrevlig grimas. "Ni har inte rätt till någonting, den rätten avsade ni er när ni stack för typ 30 år sedan" fräser jag mellan sammanpressade tänder.

Gabrielle svarar inte, hon stirrar in i dörren. Men hennes ögon är inte längre lika kalla. Anders tittar ned i golvet, för han är ingen hjälte, han är en mes. Luften känns tryckt, som att den vibrerar, studsar mellan oss och plötsligt längtar jag in i rättssalen. Jag vill bara att solnedgången ska komma, att dagen och detta drama ska vara över.

Efter ett par långa minuter i spänd tystnad kommer domarna och går in genom dörren. De är alla gamla och luktar fränt av svett. När min advokat kommer går vi in och sätter oss på våra platser igen. Allt i salen verkar ha färgen av furu och flyter ihop till en brun massa. Jag ler nästan när jag tänker på hur mina converse skulle skina om jag visade dem, och hur pappa skulle skrattat åt domarnas förbryllade miner. Domaren börjar prata och jag har svårt att koncentrera mig, förstå vad han säger. Orden virvlar runt i mitt huvud utan att jag får någon ordning på dem. Men han tittar på mig, min advokat sträcker på sig med lysande ögon, och plötsligt inser jag att huset är mitt. En varm känsla sprider sig i kroppen och blodet rusar snabbare i ådrorna, jag grips av en plötslig lust att dansa och sjunga högt. Min advokat ler mot mig, ett genuint äkta leende denna gången. Jag möter Anders blick tvärs över rummet men han tittar ned i bordet. Gabrielle möter min blick med ögon hårda och kalla som sten, men det bekymrar mig inte. Jag hade kunnat skratta henne rakt upp i ansiktet. Det är svårt att lida med folk som aldrig lidit med dig eller förstått hur du mått.

När jag går hem genom trädgårdsföreningen skiner solen klart och himmelen är blå trots att det dugŕegnar. Alla ler fastän de inte gör det och jag skuttar fram i en värld där mörker inte existerar, iallafall inte idag och inte imorgon. Mitt hjärta är inte längre i sten och tyngden har lyfts från mitt bröst, jag kan andas igen. Mina röda converse knastrar mot gruset när jag går och jag hoppas att alla som passerar kan se dem lysa, kan se mig lysa. Huset är vårt pappa, ditt och mitt, som det alltid har varit!

------------‐-------------------------------------------------

Hello! This is a Swedish short storie I wrote some time ago, and I hope all you Swedes who read it enjoyed it. At the moment I've got a lot going on in my life so the next update on "Because of you" will be a bit spontaneous!