You and me that never exist!

Du, du bara du

Det är nästa dag och jag ska gå in i skåprummet där han alltid står varje dag och väntar på de andra killarna i klassen. Jag tar ett djupt andetag och säger hejdå till Tilda som jag alltid går till skolan med och går in. Där står han som vanligt och kollar ner i sin mobil. Jag går sakta förbi och vill inte få ögonkontakt för jag vet vad det leder till.
1. Jag börjar stirra i hans ögon
2. Han börjar flina
3. Jag blir stressad och gör bort mig
4. Jag kommer inte kunna få ut honom i mitt huvud på resten av dagen.
Men denna gången var det annorlunda, han kollade runt så att han var säker att inte någon var där.
- Hej.....Alice. Viskade han till mig.
Jag förstod ingenting men jag kollade in i hans ögon och nickade långsamt.
- vill du göra mig en tjänst? Frågade han snabbt förmodligen för han ville inte att någon skulle se att han stod där och pratade med mig av alla människor.
- Em... em... ja det brors på vad det är? Sa jag tveksamt men igentligen så ville jag säga " ja självklart, vad som helst" men det skulle bli alldeles för konstigt.
- Jag vet att detta kan verka jätte konstigt att jag frågar dig detta eftersom vi inte känner varandra.
- Mm. Svarade jag tyst.
- Vi har en speciell familjemiddag varje år och jag har råkat säga att jag har en flickvän, så skulle du vilja komma till mig efter skolan?
Jag vet inte vad jag ska säga, vad var det nyss han sa, jag tappade bort mig vi flickvän.
- Em... varför just jag? Du har väll andra tjejkompisar som du hellre skulle kunna fråga?
- Jo men du är den ände som känner till det jag sa igår till dig innan slöjden, och mina föräldrar är inte så bra på att hålla sånt hemligt så jag är rädd att om jag tar med någon av mina tjejkompisar kommer mina föräldrar säga något om det.
OMG, vad är det som händer just nu, frågar Oscar, den populäraste killen på skolan och snyggaste killen mig om jag ska spela hans flickvän på en familjemiddag? Nej, detta händer inte, inte en chans.
- Em...ja det går väll, tror jag, eller har jag något jag ska göra? Säger jag tyst för mig själv men så att Oscar lyckas hör. Han flinar igen och jag lyckas skämma ut mig såklart, så ropar:
- JAPP det går jätte bra, när går vi?
-schh! Viskar han allvarligt.
-Du behöver väll inte säga detta till någon eller?
- Nej såklart inte.
Han tar sin hand på min axel och jag känner hur hjärtat börjar bulta snabbare och snabbare.
- Möt mig här i skåprummet när vi slutar men jag kommer att gå så att det inte ser ut som att jag väntar på någon.
Jag tänker efter på vad han just sa och vet inte riktigt vad jag svara på det, men jag antar att jag bara ska stå i skåprummet tills han kommer tillbaka.
- Mm... okej det går väll bra. Säger jag fundersamt.

Lektionen börjar och jag tänker på vad som nyss hände.
- frågade Oscar mig precis om jag kan vara hans flickvän på en familjemiddag ( eller spela han flickvän )? Varför sa han att det inte får se ut som att han väntar på någon? Vill han inte bli sedd med mig? Är jag så opopulär?