"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten...!"
Vrålen hörs från alla håll där Enya hänger ut genom bilrutan. Fanny, som hänger ut ur bilfönstret på andra sidan, tittar på henne och ler samtidigt som de skriksjunger glatt.
Hennes kolsvarta hår fladdrar okontrollerat, den vita klänningen är fläckig och för en gångs skull verkar Fanny inte bry sig. Det är deras dag. Deras student.
Stockholm är fullt av glada studenter trots att det inte blev några lastbilsflak på grund av pandemin. Bilar tutar, visselpipor tjuter, glädjeskrik och sång ekar mellan husen. Det är juni 2020, mitt i pandemin.
Covid-19, det som förstörde hela Enyas planer. Det som gjort att hon fått plugga hemma sista månaderna, det ord hon fått till svar på varje sommarjobb hon sökt, det som stått som orsak till den inställda flygavgången på hennes och Fannys bokning till Rhodos. "På grund av covid-19 måste vi tyvärr meddela..."
Enya vet att hon borde vara tacksam, att det finns de som har det värre, men hon kan inte riktigt sluta tänka på hur livet skulle sett ut nu om allt var som vanligt, om den förbannade influensan inte fanns.
"Enya!" skriker Fanny. "Jag kommer sakna dig så sjukt mycket i sommar!"
Enya blir ledsen men ler ändå. Fanny har fått jobb i Åre och åker imorgon. Hon kommer vara så långt bort från Stockholm och från Enya.
Adrian som kör bromsar plötsligt häftigt för en annan bil som trycker sig in i filen framför dem. Enya hinner med nöd och näppe greppa räcket på Adrians biltak.
I samma stund ser Enya hur Fanny handlöst flyger framåt, tappar taget om bilen och landar på asfalten utanför. De kör inte fort men alla blir livrädda ändå.
"Fanny!" skriker Enya.
Adrian slår på varningsblinkers, stannar och springer ut.
