we slowly dance in place || tfc

Kapitel 15♡

Klockan var runt 2 på eftermiddagen och Felix hade fortfarande inte kommit hem. Vilket inte riktigt störde mig. Men jag var så otroligt rastlös så till och med mitt och Felix gnabb skulle kunna underhålla mig.

Efter ungefär 10 minuter av tråkigheter så kom jag på att jag kunde ringa Natalie. Det var ju trots allt några dagar sedan vi snacka och jag skulle behöva umgås med någon utav samma kön. Vilket jag inte hade gjort på länge. Alla andra dagar hade bara snurrat runt Felix och hans gäng.

Jag satte mig ner i sängen och ringde Natalie. Förhoppningsvis skulle hon svara på bara några sekunder, i med det att hon sitter med mobilen ända upp i näsen 24/7.

Hon svarade efter första signalen och vi bestämde att vi skulle träffas i stan om 20 minuter. 

Snabbt som tusan letade jag upp plånboken och bytte om från Oscars kläder. Jag valde ett par slitna shorts tillsammans med en vinröd blus som mamma hade köpt till mig i Frankrike tidigare i år. Har för mig att resan var något inom hennes jobb.

När jag var klar så skyndade jag mig på med skorna och sedan vidare till busshållsplatsen. Jag har dock gå avstånd mellan stan och lägenheten men som vanligt så har jag ingen ork till att gå. Jag stod och väntade på bussen i ungefär 5 minuter innan den kom. Som vanligt satte jag busskortet mot avläsaren och som vanligt gav den ifrån sig ett pipande ljud. Bussen var inte så full så jag satte mig längst bak. Men redan efter andra hållplatsen så var bussen nästan full av pratande folk. Så för att dämpa allt ljud satte jag på mig mina hörlurar och försvann till min egna lilla bubbla.

Sista hållplatsen var där jag skulle av och vi började närma oss den, så jag började att göra mig redo för att gå av bussen. Slarvigt rullade jag ihop mina hörlurar och la ner dem i bakfickan på mina shorts. När bussen stannade så begav jag mig mot mittendelen av bussen  och hoppade därefter av. 

Utanför bussenterminalen var det fullt med folk. Alla verkade ha riktigt bråttom eftersom dem inte såg sig för utan bara bumsade in i axeln på mig gång på gång. 

Natalite hade tidigare sagt till mig att vi skulle mötas på Espresso House så jag styrde mina steg mot den stora tegelliknande byggnaden där Espresso House ska ligga. När jag kom in i byggnaden möttes jag av en härlig doft av kaffe och vanilj, precis som jag minns det. 

"Laura, här borta!"

Jag kollar mot den inre delen av cafet och ser Natalie vinka hysterigt. Så jag går fram till henne och blir omfamnad i en kram. 

"Åh vad jag har saknat dig Natalie, alltså du fattar inte."

"Men lägg av larva dig inte, kom så sätter vi oss."

När vi hade satt oss ner så började hon genast prata om den senaste strand festen vi var på.

"Alltså vart tog du vägen? Jag kunde inte hitta dig någonstans."

Minnerna från den kvällen dök åter upp i mitt huvud och jag började även tänka på Oscar, hur underbar han faktiskt är.

"Nej jag följde med en kompis hem bara."

Hon kollade på mig med en blick som tydligt sa "och med 'kompis' menar du?"

"Ja men vad gjorde du då? Jag såg nog minsann allt du och Ogge gjorde den kvällen", sa jag bara för att slippa berätta detaljerna om den obehagliga kvällen och hur Oscar räddade mig. Jag tog även slörp av min vanilj latte som hon beställde till mig.

"Jaha var det så han hette."

Natalie är en sån tjej som alla killar verkligen vill ha, ett riktigt flickväns material. Hon har den där kroppen som alla killar dreglar efter. Och vi ska heller inte tala om hennes ögon. Hon kan få nästan alla killar på fall, så jag förstår att Ogge inte kunde motstå henne. Men jag tror även att hon skulle kunna få Felix på fall. Han verkar vara den killen som bara faller för kroppen o inte vad som finns innan för pannbenet. Fast det gör ändå lite ont att veta att jag inte är i närheten till att nå upp till hans krav. Och varför var han så konstig i morse?  Sa jag något fel? Borde jag kanske prata med honom när vi ses igen?

"Hallå Laura, vem är den lyckliga?", sa Natalie helt plötsligt.

"Vänta va? vadå den lyckliga?"

Jag märkte själv inte hur jag hade fastnat i mina egna tankar, vilket jag brukar göra till en stor del av min vardag. Ugh, jag tänker alldeles för mycket. 

"Ja, vem är det? Killen i dina tankar."

"Hur visste du att det var en kille?"

"Det visste jag inte, jag gissa. Men du erkände nyss, de vet du va?

"Jaja, det är Felix. Alltså jag pallar inte med honom."

Hon lutade säg framåt och satte handen under hakan och nickade mot mig som ett tecken på att jag skulle fortsätta prata. 

"Alltså, ena stunden är han snäll och ena stunden är han jätte skum. 

"vänta vänta, innan vi fortsätter har jag bara en fråga. Är Felix snygg?"

"Nej Natalie, nej."

Men innerst inne visste jag egentligen hur sjukt attraktiv han egentligen var. Jag hade bara inte erkänt de för mig själv än.

"Okej okej, men bara erkänn att du gillar honom liiittte iallafall."

"Men nej Natalie, jag tycker inte om Felix över huvudtaget!!" Vad är det hon inte fattar? 

"Jag hörde mitt namn." hörde jag en väldigt bekant röst säga. 

Både jag och Natalie stelnar till. Hon kollar upp mot personen som för tillfället står vid vårt bord. Jag vågar inte kolla upp. Men tillslut vänder även jag upp huvudet. Och jag ser ingen mindre än självaste Felix. 

"Vadå varför så tyst Laura? Ska du inte presentera mig för dina snygga kompis?