Min rädsla

Jag har haft flera som har frågat mig när jag har berättat om min emetofobi, vad känner du då? Om någon spyr, känner du att du måste spy nu?

För att få en slags egen terapi, så tänkte jag skriva ner hur emetofobi påverkar mitt liv.

För mig, har nog emetofobin påverkat mig ganska länge. Den har nog till och med förvärrats med tiden. Anledningen till varför jag kan glömma bort att dricka vissa dagar är en koppling till den när jag var barn.
Som liten, så hade jag flera insidenter där jag spydde. Jag kunde inte äta vanlig glass pågrund av tjockningsmedlet i den, då spydde jag (kommer inte ihåg det, men andra har berättat om det), och barn blir ju ofta sjuka också.
När jag började bli lite äldre, så förstod jag att en av symptonen för magsjuka osv är att man får en lös mage, vilket gjorde att jag drack mindre. Man kan ju inte få en lös mage när man inte har tillräckligt med vätskor, eller hur? Fick ju flera andra resultat som inte alltid direkt var bättre, men jag levde.
I fyran spydde jag senast.
5,5 år sedan.
Och under de 5,5 åren har min fobi blivit mycket värre.
När min pappa blev sjuk när vi åkte på dagsresa för att åka skidor var jag väldigt ängslig efteråt. På natten låg jag vaken i timmar och lyssnade, och minsta ljud han gav ifrån sig gjorde så att jag höll för öronen. Jag tänkte inget särskillt om det då, men i efterhand märker jag hur de flesta inte gör så.

Tyvärr så stoppade inte min rädsla där. Nej nej, såklart inte. Den skulle växa sig mycket större än så.

I sexan var det någon som kände sig sjuk på en klassresa. Medans alla andra letade efter en påse, var jag i min säng och höll för öronen i panik. Mina kompisar tvingade mig att kolla upp och vara hjälpsam i situationen genom att ge de min mobil så att de kunde ringa min pappa (som var med under klassresan). Jag tog mig ut ur stugan efter att ha gett min mobil, och som tur är så spydde inte tjejen något, men det tog ett tag innan jag klarade av att gå in i stugan igen.

Något år efter det så hade jag och en kompis åkt till en galeria. Vi hade jätte roligt, men på kvällen mådde jag hur illa som helst. Jag stod inne i badrummet och hade panik. Jag drack några droppar vatten nästan varje minut för att kunna svälja. Det kändes som att jag inte kunde andas, och jag var så nära på att gråta. Jag bad till min mamma att hon skulle få det att sluta.
Hon tyckte att jag var löjlig.
Hon sa åt mig att jag bara skulle spy, att då skulle jag må bättre.
Att jag skulle stoppa ett finger i halsen för att hjälpa det upp.
Det dröjde någon timme innan jag rapade och sen mådde bättre efter det, som tur var. Men paniken jag hade haft...

Det har varit flera gånger mina föräldrar har varit sjuka, och varje gång har jag haft ren panik. Att jag måste komma därifrån. Jag klarar inte av att vara nära de.

Min pappa säger att det är någonting jag måste överkomma, och jag vet att jag måste det för en dag kommer det var jag som sitter vid toastolen och spyr, men det är det som får mig att ligga och skaka om nätterna.

Först, så var mitt gymnasieval helt baserat på vilka jobb det skulle finnss störst risk för spyor, iallafall när jag började vara mer öppensinnig mot alla andra gymnasieprogram som inte var humanist.
Det tog lång tid innan jag kom fram till att spyor inte gick att undvika, och äntligen lyckades jag göra ett val jag var glad med.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag har haft tankar om självmord pågrund av min emetofobi, just för att jag vet att det inte går att komma undan ifrån. Jag har haft tankar om att om jag tar mitt liv så kommer jag aldrig behöva spy, eller se eller lyssna på någon spya någonsin igen, och det känns så patetiskt att tänka så för ingen i min familj skulle ta det seriöst om jag berättade det här.
Folk tar självmord när de mår dåligt, inte för att de är rädda för någonting så naturligt som spyor.

Nu när jag äntligen har fått skriva ut om det här så tror jag att jag borde söka hjälp om det här. Jag kan inte fortsätta leva i en sådan rädsla som påverkar mig så pass mycket. Jag tror jag borde prata med någon om det här, se om jag kan få hjälp.
Men det får bli en annan dag.
Vi får se hur det blir.