Får jag komma in? || l.o (AU)

6 - Hemlis

Oscar hade verkligen fått nitlott. Den kommande timmen hade han suttit framför mig, lutad över köksbordet med tårarna forsandes ner för kinderna. Historian om hur han var mobbad som barn, och då inte hade några vänner, hade han förklarat från grund och botten, och om jag ska vara ärlig, så berörde den mig ganska mycket.

"Snälla Lilly, du måste hjälpa mig!" bad Oscar med en blick liknande en hundvalps. Men hur? Hur skulle jag kunna hjälpa en kille jag inte kände att bli trygg i sig själv? Jag var ju ingen psykolog heller. "Det ska jag. Jag lovar." svarade jag, men ångrade mig snabbt. Att lova något man inte var säker på om man kunde hålla var ingen bra ide. Men det precis det jag hade gjort. För att lugna ner mig själv tog jag ett djupt andetag och tänkte igenom allt en sista gång. Det var ju bara att lära känna honom? Det borde ju inte vara så svårt! Jag kunde fråga han om hans intressen, vad han skrattade åt, hans framtidsdrömmar och hur han skulle beskriva sig själv. Det kanske inte var så lätt ändå. Jag var ju tvungen att börja någonstans. Men en sak var jag fastställd vid, jag skulle hjälpa honom. "Och du, förresten? Skulle det kunna vara en hemlis? Mellan dig och mig?" frågade Oscar efter att jag hade avslutat mina tankar. En nick var allt jag gav som svar, och det verkade som att det räckte. Jag ville att han skulle kunna känna att han kunde lita på mig. Det var delvis för bekräftelse att han inte avskydde mig, men också för att han verkligen kunde göra det. För att liva upp stämningen lite öppnade jag munnen och sa: "Hittade du något ätbart i affären eller? Är du hungrig?". "Mhm" svarade Oscar trött, men nickade samtidigt ivrigt. Om jag skulle ta det som om han inte kunde släppa ledsamheten, eller som om han hade släppt den och fokuserade på att vara hungrig istället, visste jag inte. Mina fötter for fram över golvet, fram till bänken där Oscar hade slängt upp kassarna. I dem låg en hel massa skräpmat, inte sallad, fisk, kött eller frukt. Mer hamburgare, fisk pinnar, pommes frites och panpizza. Hur kunde han då vara så rippad? "Har det här ätandet någon anledning?" frågade jag försiktigt för att inte sätta honom i tårar eller liknande. "Min tjej dumpade mig för en vecka sen. Därför." mumlade Oscar, som nu stod bredvid mig, till svar. "Oj, vad synd." sa jag samtidigt som jag kände sådant medlidande. Oscar gav ifrån sig ett svagt mummel som tecken på att han i alla fall hade hört vad jag sagt. Jag visste att det hade funnits mer till det han först hade berättat. Inte för att dumpningen hade något att göra med att han hade varit illa omtyckt som barn, men det var då, och då måste det ju ha varit någoting nu. Nejmen Gud vad hemsk jag lät där. "Förlåt att jag lastar mina problem på dig." suckade Oscar plötsligt och drog sin hand genom sitt hår. "Det är lungt Oscar. Verkligen. Jag lyssnar." lugnade jag och vilade min seriösa blick på honom. Han blåste ut små vindpustar ur sin mun och nickade samtidigt. Jag hade en känsla av att det här skulle leda någonstans i alla fall. Men vart visste jag inte.

Rekordkort kapitel! Jag har verkligen 0% ork till att skriva just nu, så det här får duga :)

Rösta och kommentera för mer!

xx, Towe