Ingenting att förlora

2 - Allt för dig syrran

Jag ser Josefine gå en bit framför mig.

"Josefine!" skriker jag.

Hon vänder sig om, kollar på mig, och börjar gå igen.

"Josefine!" skriker jag ännu en gång.

Hon vänder sig om igen. Sedan börjar hon springa. Bort från mig.

Varför bryr hon sig inte?

"Josefine!" skriker jag en tredje gång.

Jag känner hur tårar börjar formas i mina ögon medan jag springer efter henne.

"Snälla Josefine!"

"Tilda!"

Jag stannar upp. Vem var det?

"Tilda!" skriker den mystiska personen igen.

Jag kollar bak och ser en liten flicka, i 3årsåldern.

"Tilda!" skriker hon och springer närmare och närmare mig.

"Tilda! Tilda! Tilda!"

Jag vaknar upp med ett ryck och andas kraftigt. "JOSEFINE HJÄÄLP" skriker jag medan tårar rinner nedför mina kinder.

"Eyy, chilla syrran"

Jag kollar upp och ser Alex och Jonte sitta på andra sidan sängen. Vänta. Det här är inte min säng? Var är jag?

"Vars fan är jag?" frågar jag undrande. "Vad hände?"

"Du var aspackad igår kväll. Tror någon kille drog upp dig hit. Samuel skulle på toa och tog av misstag fel dörr. Han slog ner killen. Hade det inte varit för han, fan, du måste ta det lugnt" säger Jonte.

Samuel? tänker jag. "Vilken Samuel?"

"Samuel, du vet han som trodde du var 17 för länge sedan. På Skype" säger Alex.

"Nej, asså jag minns ingenting" svarar jag ärligt. Jag minns faktiskt ingenting, ingenting alls.
"Iallafall.." börjar jag. "Hur länge har ni varit här?"

"Det blev värsta bråket när den där killen hade blivit nerspöad av Samuel. Alla var tvungna att lämna huset. Viktor tog Zacke och Felicia hem medan vi letade efter dig. Samuel kom och sa att han visste var du var, såklart. Vi hittade dig sovandes. Stannande tills du vaknade, och nu är vi här" säger Jonte.

"Tack för att ni stannade" säger jag och ler mot dem.

"Ingen orsak. Allt för dig syrran" säger Jonte.

"På tal om syrran..." börjar Alex. "Du har en massa missade samtal och sms. Den här har vibrerat under hela natten. Vi har inte vågat svara. Här" Alex ger mig min mobil och jag kollar.

Missade samtal:
Mamma: 45
Pappa: 30
Sara: 36
Oliver: 56
Josefine: 114

Wow. Olästa meddelanden då?

448. Orkar inte ens öppna dom.

"Hur många totalt?" frågar Jonte.

Det tog ett tag innan jag räknade ut det. Eller jag? Jag använde min miniräknare.

"281 missade samtal och 448 olästa meddelanden"

"Damn gurl, du är körd" säger Alex.

"Tyvärr" säger jag lite ledsamt. "Kanske bäst att dra mig hemåt innan det blir för dramatiskt. Hur kommer man sig hem?"

"Bussen, dumbo" säger Jonte och skrattade till lite. "Det går en om fem minuter. Men det är bara runt hörnet, så snabbar vi oss så hinner"

"Okej, vi drar då!" säger jag och reser mig.