The Deal - Felix Sandman

tjugosex - sista kapitlet

Felix perspektiv

Jag drog ner resväskan från hyllan och trängde mig ut ur planet. Eftersom gången var väldigt smal och många stog i den samtidigt så fick jag många sura blickar och en del viskade irriterat svordomar när jag tryckte mig förbi. Normalt sett hade jag tagit det lungt och om jag ens skulle råkat röra någon med min väska hade jag sagt förlåt minst fem gånger, men nu var allt jag hade i huvudet att komma hem till Omar så frot som möjligt för att ta hand om Emma. När jag pratat med Omar för några timmar sedan så hade han föklarat allting det bästa han kunde och efter det hade jag tvingat mina farföräldrar att boka en sista minuten-biljett tillbaka till Sverige. Dom hade undrat vad som fick mig att få så brottom men jag svarade att jag bara hade hemlängtan, vilket var lite sant faktiskt, jag längtade hem till Emma.

Inne på Arlanda ställde jag ner väskan på golvet och drog ut handtaget så jag skulle kunna dra den efter mig, det gick mycket snabbare och var enklare enligt mig. Innan jag gjorde min väg mot utgångarna så plockade jag upp min mobil ur jackfickan och stängde av flygplansläget. På en gång när jag fick täckningen tillbaka så rullade meddelande efter meddelande in från Omar.

Omar 23.24

Felix?! Emma är borta

Jag har vänt upp och ner på hela lägenheten men hon är inte här

Jag upprepar

Emma är inte här

Omar 22.28

Felix svara vad ska jag göra??!!!!?!

Vad gör du snälla svara

Jag måste ut och leta efter henne

Ska jag ringa polisen??????

Omar 22.31

FELIX SANDMAN SVARA NU

När han inte fått tag på mig på sms så hade han skrivit på twitter men tonat ner det lite så fansen inte skulle börja undra, tweets som "@FelixSandman answer my texts NOW ;*" och "@FelixSandman come on bro I don´t have all night" låg bland mina notiser. I och med att klockan nu  var 00.43 så ringde jag upp honom direkt medans jag snabbt gick mot skjutdörrarna och ut i snön som nu börjat lägga sig på marken. Det tog inte många sekunder innan Omar svarade och nästan skrek rakt i mitt öra.

"Felix vad ska jag göra?!" ropade han förtvivlat och det lät som att han var utomhus då jag i bakgrunden kunde höra en bil köra förbi.

"Jag är på arlanda, vart är du?" svarade jag och försökte uttrycka mig så lugnt och sansat som möjligt.

"Jag är utanför min lägenhet, förlåt Felix" han andades häftigt och verkade ligga på gränsen till att bryta ihop.

"Omar vad pratar du om?" jag var förvirrad och försökte samtidigt hitta en ledig taxi. Många var redan upptagna men en längst bak i kön verkade ledig så jag tog snabba och långa steg mot den.

"Förlåt för att jag tappade bort henne, förlåt, jag borde inte lämnat henne ensam" nu kunde jag nästan höra tårarna som rann nedför hans kinder och han snörvlade till högt i micen.

"Du har inget att be om ursäkt för, jag är glad att du ringde mig" den dåliga sidan av mig ville slå till killen hårt i ansiktet för att ha släppt Emma ur sikte när han visste hur dåligt hon mådde men den bra sidan intalade mig att det inte skulle hjälpa något eller någon och att vi båda var tvungna att fokusera på att hitta henne igen.

"Jag ska skicka över ett nummer till dig när vi lagt på, jag vill att du ringer det och berättar exakt allt som hänt och det Emma berättade för dig" sa jag samtidigt som jag satte mig i passagerarsätet på taxin och vi började köra iväg in mot Stockholm igen. Jag hade bett honom att släppa av mig så nära närmsta tunnelbana med gröna linjen som möjligt. Jag hade nämligen en svag aning om vart Emma skulle kunna vara och om jag hade riktigt tur nu så skulle min magkänsla ha rätt. Jag minns att hon berättat om det stället för mig en gång när vi låg i soffan i studion och halvsov, hon hade berättat hur mycket den betydde för henne eftersom hennes mormor hade tagit henne dit på picknick en gång. Tydligen var hennes mormor väldigt pigg och sprallig för att vara över 80, men det var något Emma var väldigt glad över då hon ofta tog med Emma ut på utflykter.