Ingenting att förlora

4 - Blodsmak och sms

Jag stänger dörren bakom mig och hör Josefine och Oliver prata längre in i rummet. Plötsligt blir det tyst.

"Tilda?" hör jag Josefine säga.

Jag tar ännu ett djupt andetag innan jag går fram.

"TILDA!" nästan skriker Josefine och springer fram till mig. Hon ger mig världens längsta kram.

Gud vad jag saknat hennes mysiga kramar. Vad jag saknat hela hon.

"Jag har saknat dig så mycket." säger jag efter ett tag.

"Jag har saknat dig med gumman." säger Josefine och ler. "Men nu är du här."

"Nu är jag här." upprepar jag och ler tillbaka mot henne.

Vi ger varandra en ännu längre kram. Det är som om vi aldrig vill släppa taget om varandra.

"Jag vet inte om ni har märkt det men jag existerar också." säger Oliver och kollar upp från hans mobil.

"Kom då!" säger jag.

"Nej det är lugnt." säger han och räcker ut tungan.

Hur barnslig får man vara?

"Förresten Josefine." säger han. "Vet du vem Eric Nilsson är?"

Min kropp spänns till vid det namnet och jag känner mig aningen obekväm. Eller aningen? bara tanken av honom får mig att vilja spy..

"Nej, hurså?" svarar hon.

"Be Tilda förklara." säger han sedan.

Kunde han inte bara vara tyst?

Josefine ger mig en vi-måste-prata-senare blick och jag sväljer djupt och nickar.

Tack gud knackar det just på dörren så att jag slipper den jobbiga stunden med att Josefine kollar på mig som hon gjorde.

"Jag öppnar." säger Josefine och går dit.

Det är Lisa som är vid dörren. Hon och Josefine står och pratar en stund medan jag passar på att smsa mamma att vi är framme, oskadda.

Efter ett tag kommer Josefine och meddelar att det är mat.

"Det är middag nu så ni får komma." säger hon till jag och Oliver.

Vi följer dom två äldre tjejerna ner till matsalen på hotellet. När vi kommer ner så sitter redan alla idolerna där. Även någon assistent och annat. Jag sätter mig ner i ett ledigt hörn vid bordet. Bredvid mig sitter Lisa, medan Oliver och Josefine sitter mitt emot oss.

"Vad blir det för mat?" hör jag Lisa fråga Matilda, som sitter på andra sidan henne.

"Grillad kotlett med potatisgratäng." svarar hon.

Omg. Det är så gott. Jag dör.

Vi ställer oss i ett led för att hämta maten. När jag kommer tillbaka med maten så har jag kommit till punkten jag längtat efter så mycket. Börja äta.

"Gud vad gott det är!" säger Josefine efter ett tag.

"Ja verkligen!" svarar jag henne.

"Ja verkligen!" säger Lisa just efter att jag svarat.

Vi kollar på varandra.

"HAHAAHHAHSSHHAHAJA!" skrattar vi båda samtidigt.

Det blir helt knäpptyst runt omkring oss och både idolerna och vanligt folk kollar på oss.

"Oops..." viskar jag till Lisa.

Hon sitter tyst och försöker att inte skratta någonting.

När de andra äntligen börjat prata igen så kollar Oliver på oss.