Kommer aldrig ge upp- Feminism

Prolog

"Feminister vill göra att kvinnor har fler rättigheter än män", hör jag.
Jag vänder mig om och ser två killar i kanske 16-18 årsåldern. Det märks direkt att de kommer ifrån ett rikmansområde med deras perfekt slickade hår och märkeskläder. Jag ställer mig upp och går bort till dem medan ilskan kokar inom mig.
"Vi, feminister står för kvinnors rättigheter, skäller jag mot dem. "Vi kämpar för att kvinnor tillexempel inte ska få mycket sämre lön än vad män får med samma arbete, kunskap och betyg! Är det verkligen rättvist att ni män ska ha den starka och modiga rollen medan vi kvinnor får rollen att vara söta och hjälpsamma? Ska vi vara männens slavar? Kommer ni gifta er när ni blir stora och låta er fru städa, laga mat och göra resten av hemsysslorna medan ni jobbar? Är det rättvist? Vi har så jävla mycket orättvisare än vad ni har det! Är det inte rättvist att vi kan få söka vissa rättigheter? Sluta döm oss, feminister, vi är ju för fan bara för rättvisa!"
Jag hämtar andan och ser de två killarna rakt in i ögonen.
"Jag säger inte att ni inte har några orättvisor heller", fortsätter jag. "För det har ni. Vi kan nästan ha alla sorters kläder, både för män och kvinnor utan att bli trakasserade. Killar kan inte ha kjol eller klänning utan att bli uttittade. Det jag menar är att vi feminister söker våra rättigheter, men ser ändå era orättvisor. Vi är bara ute efter en fucking rättvisa, så sluta tro att vi bara vill vara bättre än män, för det vill vi inte!"
Blickarna mot mina ögon är förvånade, lite irriterande, men ändå en smula fascinerade. Nöjd vänder jag på klacken och går av bussen.

-

Tänkte börja med en till bok, det betyder INTE att jag slutar med min andra. Själv är jag feminist, så jag tänkte skriva lite om feminism medan jag fick in mina egna tankar. Är inte säker på att jag fortsätter med den, så om ni gillar den och vill att jag ska fortsätta, kommentera!