Adhelin

Kapitel 1

Lägret låg i ruiner. Tälten var rivna, de flög i vinden. Rök steg mot skyn och bredvid Adhelin tog en människa sitt sista andetag. Hon såg hur människans rygg höjdes och sänktes sista gången någonsin. Hon hörde ljudet av en pust som om bröstkorgen var punkterad och lät slippa ur det sista av sin luft. Det var inte ljudet av det sista andetaget från vem som helst. Det var ljudet av hennes ledares sista andetag. Huvudet var vänt mot Adhelin med ögonen vidöppna av smärta och rädsla. Jorunn må vara ledare, men inför döden var de alla lika. Jorunns ögon blev skrämmande livlösa som om de tappade all botten och hennes liv släcktes.

Adhelin kunde inte röra sig. Runt omkring hördes röster, kroppar som plundrades, boskap som protesterade, skjutvapen som testsköts, svärdsklingor som slog emot varandra.

Inom henne pågick en febril storm. En kamp. Utanför hennes kropp var stormen över och kampen likaså.

Det var över. Hon måste låtsas att hon var död.

"Här är deras alfahona!"

"Är hon död eller skadad?"

"Död."

Adhelins läppar skälvde till, hon flämtade, ögonen svämmade nästan över. Hjärtat fylldes till bredden och svämmade nästan över. Jorunn var inte bara ledaren. Hon var Adhelins kusin. Oavsett vad borde Adhelin ha skyddat Jorunn.

"Här är hennes beta!"

Adhelin drog ett djupt andetag, blundade och låg så stilla hon någonsin hade gjort när stegen närmade sig hennes. Hon måste spela död. Hon hade svikit Jorunn. Nu hängde allt på henne.

När någon vände på henne var hon blixtsnabb. Hon drog sin dolk och högg den i hjärtat på fienden. Han såg förvånad ut, spärrade upp ögonen och blodet bubblade upp ur munnen på honom innan han föll ihop.

Adhelin kände igen honom. Det var fiendeklanens beta. Hon både visste det och kände det. Hon stannade inte för att reflektera över detta. Hon drog ur kniven ur honom. Hon såg sig omkring. Bågar, svärd och pistoler riktades mot henne. Ingen från hennes klan stod upp. Alla låg ner. Stilla. Så stilla. De som stod upp tillhörde alla fiendeklanen. De som stod upp stirrade.

Adhelin stirrade på den som stod längst fram.

Fiendeklanens alfa.

Adhelin släppte dolken i marken.

Det var över.

Hon föll på knä. Kroppen darrade. Skorna fiendeklanens ledare bar var gjorda av läder. Själv bar hon enkla sandaler, trasiga. Gruset mellan dem hade stänk av blod. Till höger om Adhelin låg Jorunn. Livlös. Borta. På grund av henne.

"Jag vill ha henne med hem levande", hörde hon fiendeklanens ledare deklarera. Adhelin ryste. Han ville ha henne levande. Det kunde innebära två olika utgångar. En långsam död eller ...

"Vad är det nu du heter igen?"

"Adhelin", svarade hon hest.

"Just det ja, Adhelin, dotter av Idun, eller hur?"

Hon nickade. Ledaren harklade sig.

"Kom hit."

Hon försökte resa sig, men hela hennes kropp var som förstenad. Som om varje led glömt bort sin funktion. Hon kravlade sig framåt. Lyckades efter någon meter resa sig upp. Hon hasade sig fram i gruset, föll utmattad på knä framför läderskorna. Det var som om luften hade lämnat lungorna. Och hon hade så fruktansvärt ont överallt. Huvudet sprängde. Kroppen bultade. Den adrenalin-kick som satt igång när hon attackerade fiendens beta var bortblåst i samma stund hon tittat fiendens ledare i ögonen. Hon var dränerad på energi. Så svag hade hon aldrig känt sig.

"Bränn ner lägret", beordrade han högt åt någon. Något hårt ströp om hennes hals att det var precis att hon kunde andas.

"Res på dig så går vi", beordrade han henne och hon löd, fast benen skakade och nästan gav vika under henne. En knappt två meter lång kedja skiljde Adhelin och ledaren åt. Den började i hans hand och slutade i hennes påtvingade halsband av hårdmetall. Adhelin måste hålla takten med ledaren.