Kärlek till döden

Starten på ett nytt liv #1

I min förra skola hade jag två bästa vänner, två vänner jag kunde berätta allt för. Jag grät och grät när jag var tvungen att lämna dom. Det kändes piss att mamma var tvungen att skaffa nytt jobb, och att det dessutom låg 4 timmar bort från där jag hade bott hela mitt liv. Jag var inte alls van vid nya förändringar. Allt var så bra fram tills nu. Det var så mycket saker som skulle bli annorlunda mot förr.

Jag öppnade bildörren och gick ut. "Therese? Har du med dig allt nu? Väskan och mobilen och det?" sa mamma hastigt innan jag hunnit stänga. "Ja mamma..." suckade jag. "Det kommer gå bra idag, jag lovar dig!" sa hon och vände sig om och gav mig ett leende. Jag log tillbaka och smällde igen bildörren och väntade tills hon kört iväg. Skolan var stor, och det stod lite elever här och var. Jag tog ett djupt andetag och gick upp för trapporna in genom porten. Där stod redan min mentor och väntade på mig. 

"Hej Therese!" sa han välkommande och räckte fram handen. "Det är jag som är Örjan, din nya mentor." Jag tog emot handen och gav han ett litet leende. "Du kommer alltså börja i 8C." sa han. "Du kan gå in i klassrummet nu lite innan dom andra, vi börjar egentligen om 20 minuter men du kan sitta där och vänta så länge." sa han och ledde mig längre bort i korridoren till sal 77. Jag gick över tröskeln till klassrummet och kollade mig omkring. Det var ett mycket större klassrum än vad mitt förra var. Jag hade gått i en ganska liten skola där alla var ganska tighta, men nu när jag bodde i en större stad var det nästan över 600 elever som gick här. Örjan tog fram ett papper ur sin bakficka. Det var en placeringslista. 

"Du ska sitta längst ner i vänster hörn, bredvid Emily!" sa han och pekade. Jag som inte hade sagt någonting än bara nickade och lyssnade på han. Jag tog av mig min svarta dunjacka och hängde den på stolen och satte mig. Det kändes konstigt.

Eleverna började efter en stund välla in en efter en och Örjan visade alla placeringslistan. Snart var rummet fyllt med människor. Främmande människor jag aldrig i hela mitt liv hade träffat. Tillslut kom Emily och satte sig på stolen bredvid mig. 

"Hej! Jag heter Emily, du kan kalla mig Em. Är det du som är Therese?" sa hon glatt.

"Ja det är det, men du kan kalla mig Tess." sa jag och log lite blygt mot henne. Det var många som hade iakttagit mig som kollade lite nyfiket över axeln lite då och då. Jag kollade ner i bänken för att slippa ögonkontakt. Jag hade socialfobi och tyckte det var extra skrämmande att starta om livet på nytt i en ny stad med nya människor.

"Hoppas alla haft ett bra jullov!" sa Örjan över klassen. Brist på något annat satt jag och räknade alla, 27 kom jag fram till. I min förra klass hade vi varit 18. Det var en väldigt stor förändring. 

"Som ni ser har Therese kommit till oss, som jag berättade om för ett par veckor sedan. Ni får se till att hon trivs och någon får gärna visa henne runt." 

"Det kan jag göra." sa Em. "Det skulle vara snällt om du gjorde det Emily!" sa Örjan och fortsatte prata om det thigta schemat vi skulle ha denna terminen. Jag tittade på henne än en gång och vi log mot varandra.

Efter den korta mentorssamlingen hjälpte Örjan mig att få mitt skåp och nyckel. Sedan var det dax för So...