Light my way

Kapitel 7

Sara hoppade osmidigt in i den svartlackerade bilen, helt ovetande av vad som skulle hända näst, helt ovetande om att hennes liv skulle förändras drastiskt efter denna dag. Sara kollade på hennes prydliga moster när de körde ut ur skolans område och frågade:

- Kan du snälla förklara för mig vad som händer?

- Ja du, det blir inte så svårt. Du ska från och med nu bo med mig. Du kommer att gå i en skola som täckmantel, men kommer även att gå i skola med mig för att lära dig om den magiska världen

- Är jag verkligen en magiker?

- För det första är du ingen magiker, du är en häxa. Och för det andra så får aldrig berätta om dina speciella talanger för någon. Inte någon.

- Okej, sa Sara och förstod först nu situationens allvar.

De hade nu kört ett tag, och var nu långt utanför den håla hon spenderat hela 16 år av sitt liv i, och hon kände först nu hur skönt det verkligen skulle bli att få bo någon annanstans.

Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv, den nya staden var inte betydligt bättre än den hon trodde var värst i världen, den här var nästan värre. Den var mörk, och grå, och solen syntes inte alls så långt ögat kunde se.

Allt var ganska slitet, husen och bilarna, och till och med människorna såg måttligt utbrända ut, och kollade med hat och misstycke mot den lyxiga bilen där Sara befann sig. Hon slet bort sin blick bort mot träden, som var det enda som såg vackrare ut av allt det gråa, den framhävdes.

Men så plötsligt såg hon något som fick henne att känna en sol inom sig, han, killen hon inte kunde komma ihåg namnet på. Han som pratat med henne, den första som verkligen lyssnat på henne sen de dog. Han fanns där, och valde äpplen vid ett stånd.
Han kollade mot bilen, och såg Sara. Hon fick hjärtklappning och kollade genast åt ett annat håll, men ångrade sig genast. För hon var onekligen nyfiken om hans blick skulle vara lika full av hat som de andras. Men det lär hon aldrig få reda på.

*hemma*

- Välkommen till mitt enkla hem! Sa Hanna komiskt, och Sara tappade hakan över det enorma huset som var framför henne. Ett läcker vit herrgård, med balkonger, pelare och till och med en pool.

- Wow, det här är större än vad jag någonsin trott.

- Ja, vi är en ganska rik släkt, fast den där hemska kvinnan du bor hos kan vi räkna bort, hon var ju faktiskt på din pappas sida.

Sara skrattade till och kände hur lättad hon var över att äntligen slippa hennes hemska faster, som bara klagade på henne. Nu skulle hennes liv var trevligt för en gångs skull, eller ja förhoppningsvis i alla fall.