Good girls

Förlåt-26

Hörni människor!! Detta är näst sista kapitlet,OMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMG ...
---
Lisas perspektiv
Nyårshelgen och de första dagarna i januari hade gått lite för snabbt och killarna i 1D skulle åka hem. Jag hade verkligen kommit nära killarna och nästan berättat om Alexander och mitt självskadebeteende. Bara nästan. Vi stod iallafall på flygplatsen och tog farväl av de fem pojkarna. Jag omfamnade de alla fem för en sista gång och grät vi tanken på att detta var sista gången jag skulle få se mina idoler. Sen skulle jag försvinna. De gick igenom säkerhetskontrollen och försvann medans vi suckandes släpade oss ut från flygplatsen. Vi hade legat uppe lite väl länge och kollat på film skulle jag kunna gissa på. Jag hade verkligen försökt njuta lite extra mycket de här sista dagarna i mitt liv. Killarna skulle till studion så jag åkte bara hem. Väl hemma mötte jag Ashtons och min mamma. Jag hälsade på henne och drog in henne i en kram som hon förvånat besvarade. "Förlåt"viskade jag innan jag släppte kramen och skyndade mig upp för trappan. Väl uppe tog jag fram min telefon. Jag hade några personer jag var tvungen att säga hejdå till. Jag letade runt bland mina kontakter och hittade den jag sökte efter. Min gamla barndomsvän Rosie.
"Hej! Om det är du Kristina som ringer på nån annans mobil så håll k*ften och lägg dig inte i mitt liv."muttrade Rosie på andra sidan luren. Hon hade antagligen tagit bort mig som kontakt.
"Hej Rosie, det är jag Lisa. Allt jag ville säga var ett enkelt hejdå och ett förlåt. Jag skulle aldrig väcka dig mitt i natten för att väcka dig och säga att jag kys-"började jag och när hon skulle avbryta mig genom att säga något la jag på. Jag suckade. Sedan fortsatte jag med att ringa till alla mina kontakter, förutom killarna som jag visste jobbade och skulle komma hem senare, och sa ett enkelt hejdå. Den enda jag hoppade över var Alexander. Han ville jag verkligen inte prata med just nu. När jag var klar och hade fått mitt sagt till de få människorna bland mina kontakter, reste jag mig upp och bytte om. Killarna skulle komma hem om någon timme och sedan skulle de iväg på någon middag. Ett perfekt tillfälle för mig att göra det. Jag hörde hur ytterdörren slogs upp och hur någon kom in. Pappa antog jag. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick ner för trappen för att ta ett av de svåraste farvälen. Han hade på sig en enkel vit skjorta och ett par blåa byxor. Jag sprang fram till honom och kramade om honom hårt. Han skrattade men kramade tillbaka. "Förlåt pappa. Jag kommer sakna dig, väääldigt mycket... men jag vill att du ska veta att jag älskar dig jäättejättemycket?"sade jag och drog ifrån kramen innan jag trippade upp för trappen med mina 'föräldrars' undrande blickar på mig. Jag tittade på klockan och insåg att killarna skulle komma hem vilken minut som helst. Jag kollade på mig själv i spegeln, jag liknade min mamma väldigt mycket. Jag hade hennes ögon och mitt ansikte var i samma form som hennes. Jag drog på mig ett fakeleende när jag hörde hur dörren öppnades och killarnas skratt fyllde huset och sprang nerför trappen. Jag i stort sätt hoppade in i Michaels famn. "Saknat oss så mycket gumman?"skrattade han retsamt och pussade på min panna. "Du skulle bara veta"svarade jag innan jag släppte kramen för att kolla upp på klockan. Jag hade visserligen kollat på klockan på mitt rum men så glömsk som jag är hade jag redan glömt bort hur mycket klockan var. "Killar, ni borde nog skynda er, eran middag börjar om ungefär en timma"log jag och de fick lite lätt panik. Dem var långt ifrån redo för att åka iväg på nån middag, och jag var långt ifrån redo att låta de åka iväg.

Killarna stod nu i hallen och gjorde sig redo för att åka iväg. De alla var finklädda och såg otroligt söta ut. Jag tog fram min kamera från byrålådan och fotograferade dem fyra killarna som log mot kameran. Jag log mot min kamera och studerade bilderna. Denna kvällen skulle de nog minnas... Vi sa hejdå och jag kramade de alla hårt och lite för länge. Under kramarna böjde jag mig fram och viskade ett förlåt i de allas öron. Det de inte visste när de lämnade huset var att det där var vårat sista hejdå, någonsin.

---
Assååååäååäåäåääåååäääåööäääää:,(((( Denna är snart slut, liksom WAAAT? Jahuhu, skumt kapitel.. men aja. Jag hoppas mina underbara läsare mår gryyyyyymt bra, ni får iallafall försöka ha det grymt bra!;) Kapitlet var rätt långt ändå, hihi:*
Aja puss på er mina 5,74k änglar..;;)))))))) tack så himla mycket för det..ümg..
Iallafall bye
Bye
Baaaaajjj!♣️
Och tusen tack mina små änglor *låtsats att det är ett ord* för att ni fortfarande läser denna skitbokenxD<333